AgnesNutti

Jag tog up bloggandet igen för min egen skull. Jag kände att jag behövde skriva av mig. Jag tänkte först starta en ny blogg men fastnade redan vid bloggadressen. Därför valde jag att använda denna, min gamla. Det som känns konstigt är dock att jag inte skrivit i denna på massor med år. Jag läste igenom några av mina senaste inlägg och tjo hejsan vad länge sen det är sen jag skrev sist. Tiden har nog varit emot mig skulle jag nog påstå. 

 

Jag är egentligen emot emojis och smileys i skriven text men ibland känner jag att jag skulle vilja få med en här eller där för att verkligen förstärka vad jag menar. Oftast typ en blinkande för att visa att jag skojar inte eller är ironisk. Men vi får se om jag kommer kunna hålla mig eller om det kommer börja ramla in lite. Jag använder mig jämt av dem när jag skriver på sociala medier eller sms, så det är nog en inbiten (o)vana.

 

Det känns roligt att skriva igen, dock känner jag att jag är ruskigt ringrostig. Nu i början (kanske till och med för altid) får jag be om ursäkt för min skrift. Jag skriver dock direkt från hjärtat och det är i princip oredigerat när jag publicerar det. Stavfel, grammatik och ordföljd (och säkert massa mer) kommer att blir tokigt till eller från. Men som sagt skriver jag för min egen skull och inte för någon annan. 

 

Att skriva för sin egen skull tror jag kan vara viktigt. Jag skrev dagbok när jag var yngre. Jag önskar att att jag fortsatt med den vanan men tyvärr gjorde jag inte det. Jag kanske kan börja om nu? Att detta blir en sorts dagbok. Dock borde jag nog skaffa mig en till privat där jag inte skriver i någon blogg utan typ i ett wordprogram. För alla djupaste tankar och känslor kan vara svårt att dela så vem som helst kan läsa. Det vill man nog inte läsa heller tänker jag mig. Dock får det bli ett framtida projekt. Gissar att jag inte har så många läsare (om ens någon?) alls. 

 

Jag ångrar lite i efterhand att jag inte höll igång bloggandet när vi låg inne på neo med Elsa och Angelica. Jag var så himla rädd att om jag skrev om dem så skulle jag jinxa allt och de skulle dö. Trodde inte att jag var skrockfull men jag är nog kanske det ändå. Jag skrev ner allt. Varenda dag skrev jag en dagbok, för hand. Jag hade inte tid att sitta vid datorn heller i och för sig. Men en anteckningsbok kunde jag ha med mig överallt. Jag får läsa där om jag känner att jag vill minnas den tiden. Jag läser det ibland. Jag har även renskrivit det mesta. Nackdelen är att jag inte riktigt kommer ihåg vart jag sparat texten. Men jag får leta fram den här någon gång. Blev sugen att läsa igenom det igen.

 

Vilken lång text det blev av detta. Det var inte meningen egentligen men tydligen ville det komma ut. Jag var sugen att skriva en enkel presentation om mig själv och om min familj men det får komma vid ett senare tillfälle. 

Jag vet inte var jag ska börja. Jag fick bara ett sådant sug efter att skriva av mig. Jag har ju inte skrivit här på år och dagar, men bättre sent än aldrig. Det har jag nog skrivit många gånger nu när jag tänker efter. Det är mycket som snurrar i mitt huvud nu, mycket som jag vill skriva om. Jag får nog ta det pö om pö och skriva den som faller mig in. Men jag ska försöka ha det något så när organiserat och inte fladdra allt för mycket mellan allt. Jag vet inte ens vad jag skrev om sist. Är det ett år sedan? Två? Tre? 

 

Det är kanske bäst att börja med en liten presentation av mig. Jag är numera en gift trebarnsmor. Vi har ett hus i vackra Tavelsjö där vi trivs väldigt bra. Jag jobbar som förskollärare i Hissjö där jag jobbat sen augusti 2015 och jag älskar mitt jobb. Jag trivs riktigt riktigt bra där, men saknar Hällnäs massor. Det jag inte saknar är restiden. 

 

Jag fortsätter med det som ligger närmast till hands just nu i mina tankar. Min hand. Jag har haft ont i handen nu till och från sen i somras, riktigt ont till och från. På min handryggen på vänster hand har jag en knöl. Läkaren på vårdcentralen trodde det var ett så kallat gangliom, men det har visat sig sen jag var till handkirurgen att det är ett så kallat Carpal Boss. Läkarens första råd till mig (som han sen upprepade ett flertal gånger) var att jag skulle byta jobb. Att jobba som förskollärare och ha denna problematiken med handen rekommenderade han inte. Dock så pratade vi en stund och kom fram till att vi kan försöka med en operation där han knackar bort knölen. Han kunde inte garantera att det blir helt bra, eller att den inte växer tillbaka, men det skulle inte kunna bli värre i alla fall, så jag bokade in en operation. Den skulle bli om ca 2-3 månader, så mitten av februari till mitten på mars är väl riktmärket. Efler det blir jag sjukskriven i 6-8 veckor. Anledningen till att just detta ligger närmast till hands just nu i mina tankar är för att jag har en hel del värk i handen idag. Ganska mycket värk om jag får gnälla. Sen om jag får gnälla lite till är att jag har ont i båda händerna eller snarare verk i fingerlederna och knogarna. I samband med knölen tog vi även prover och det visar en liten förhöjning på reumatikerprovet. Inte så mycket men nog för att min läkare på vårdcentralen säger att vi kan kontakta reumatologen om smärtan fortsätter. Jag ska kontakta honom efter helgerna.

 

Nu vaknar Samuel så jag måste dyka i säng. Fortsätter mer vid tillfälle.

Sitter här på golvet och ammar barnen och leker med dem på golvet. På tv.n. går "En unge i minuten" och mina tårar bara rinner...

 

Först är det en mamma som får föda ut sitt barn, en fullgången liten flicka. Jag sitter och tycker synd om mig själv och gråter och funderar om jag någonsin kommer få uppleva en "naturlig" förlossning? Kommer jag någonsin våga bli gravid igen? Och om jag nu vågar, kommer jag någonsin få en fullgången graviditet? Och om det går, kommer jag kunna få uppleva att föda vaginalt och få upp min skrikande bebis på bröstet direkt? Få känna lyckan jag såg i den familjens ögon? Många tankar, många tårar och jag sitter och kramar om mina underbara flickor.

 

Nästa tjej i programmet kämpar med sin förlossning men bebisen vill inte riktigt komma ut, det går så pass långt att bebisens hjärtljud går ner och är så pass påverkad att det blir ett urakutsnitt och mamman blir sövd för att de ska kunna plocka ut bebisen. Då sprutar mina tårar än mer och jag kan inte hålla mig utan allt brister när jag hör hur ledsen hon blir när hon får veta att det blir kejsarsnitt.

 

Jag minns tillbaka till dagen för 11 månader och 1 dag sedan, dagen jag var i samma sits men med mycket, mycket mindre bebisar i magen. Ögonblicket när barnmorskan berättar att de måste plocka ut mina bebisar för att jag är helt öppen med buktande hinnblåsa så brister allt. Det är först då jag förstår, verkligen förstår, att jag kommer få mina bebsiar alldeles, alldeles för tidigt och att jag inte vet om de kommer överleva, om jag kommer få behålla barnen jag älskat i 25 veckor och längtat efter i flera år innan. Jag har innan inte riktigt tagit in att det kan hända, att barnen inte skulle få stanna i magen, trots en hel dag på förlossningen med värkar. Jag ville inte förstå. Kunde inte förstå. Jag hade innan denna stund inte trott att detta kunde hända. Men när jag fick veta att de skulle plocka ut mina små, små bebisar så brast allt och tårarna sprutade. Det får inte hända! Mina bebisar. Jag kommer aldrig få behålla dem, för när man är i v. 25 så är man inte färdig. Man är inte redo att möta världen. Man kan inte överleva....

 

Tårarna rinner när jag minns tillbaka till den tiden. Tiden då någon annan beslutade vad de skulle göra med min kropp och med mina bebisar. Jag minns paniken jag fick när de skulle söva mig. När de tvättade magen när jag fortfarande var vaken och min rädsla var att de skulle skära i mig innan jag blivit sövd. Smärtan jag kände över värkarna där jag var tvungen att slappna av, för trycka på fick jag inte. Ena tvillingen låg  tvärs över inne i magen och det var inte tal om en vaginal förlossning. Tårarna rann, jag var tvungen att bita ihop om smärtan och försöka att inte sörja...

 

Men sörja är något jag gör. Jag sörjer fortfarande. Jag vet att jag är lycklig lottad och större delen av dagarna så gläds jag över våra två otroliga mirakel. För de överlevde faktiskt, mot många odds så sitter vi här idag med två friska fina barn som skrattar och leker, som sitter själva och sprider sådan lycka. Men ibland, såna gånger som idag, så kommer tårarna och sorgen. Jag sörjer. Jag sörjer att jag inte fick vara gravid längre än jag var. Jag sörjer en stor, fin mage som jag aldrig fick uppleva. Jag sörjer över något jag inte kan sätta ord på.
Jag mår bra för det mesta, och är lycklig, men långt inne i gömmorna, kommer det fram ibland. Sorgen, skräcken, minnena, ångesten, tårarna, rädslan. Rädslan var nog det värsta. Att leva med rädslan i flera månader att förlora det käraste jag någonsin haft. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska gå igenom den tiden. 

 

Jag sörjer. Jag är rädd. Jag tror jag kommer få leva med den sorgen och den rädslan länge än. Men jag hoppas den dämpas med tiden. För någon gång, om jag vågar, skulle jag nog vilja ge mina flickor ett syskon. Men nu känns det inte som om det är något jag kommer våga. Jag är för feg.

 

 

Det käraste jag har:

 

Oj vilken härlig jul och nyår vi haft! Vi var uppe i Kullen och festade loss. Det är så härligt att komma dit och se hur alla bara älskar mina små fina töser. Jag är en stolt mamma måste jag säga. Mina finingar.

 

Sen vi kom hem har vi börjat träna dem att sova själva i vår säng. Spjälsängens krig tar vi sedan, varken de eller jag är mogna för det än. Men runt halv åtta-åtta så lägger jag mig med dem och söver dem och sen så får jag väl springa dit några gånger för att stoppa in tutten eller ge dem bröstet så de somnar om, sen ligger de bra där. Skönt då vi slipper sitta med en bebis var i famnen längre som tidigare. Jag hinner till och med blogga... *peppar peppar* De vaknar säkert snart för de har redan vaknat en gång sen de somnade vid åtta. Men det känns som om de börjar bli stora och duktiga små damer och jag är så glad. Dock har dem, säkert till min mors stora glädje, börjat vakna tidigare på morgonen. Under julen lyckades vi vyssja om dem till runt nio, men nu vaknar de runt halv sex... Imorse var det halv fem. Yey. Nej, jag håller fast vid att jag är glad att jag inte väckte dem tidigare under julen, jag känner att jag behövde den tiden att vila upp mig inför detta. Huff. Jag är som ett vrak. Helst när de fortsätter vakna mycket under nätterna. Som det är nu så vaknar de en tre till sex gånger var, och ibland på olika tider, så varje natt får jag vakna runt fem till tolv gånger. Hrm. Jo jag börjar väl snart gå på reserverna... För detta har hållt på sen... ja sen i höstas. Innan det vaknade de varannan, var tredje timme, och samtidigt, så då vaknade jag kanske tre gånger per natt. Mer acceptabelt. Men det är bara att hålla ut. Hade förädraträff på BVC idag och då pratade några mammor och BVC-sköterskan om att nu behöver bebisar inte mat på natten då de är över sex månader och då kan man träna dem att sova hela nätter. Men detta verkade innebära att då mamman i fråga som ammar är tvungen att sova någon annan stans för de kopplade mamma ihop med mat och att då det kunde bli några tuffa, skrika nätter för bebisen när mamman inte sov med bebisen. Nej tack, jag tänker inte utsätta mina för det. Inte än i alla fall. Än fixar jag att vakna. Krig om helanattensovet det tar jag när vi är mogna för det. Nu skulle det heller inte funka då de är ruskigt mammiga. Det är bara jag som kan få dem, och framförallt Angelica, till att somna. Med Stefan så gallskriker dem. Angelica blir helt tokig och det går bara inte. Och jag behöver inte alls ge bröstet, utan bara ta dem. Direkt de kommer till mig så kommer de till ro. Skruttungar. Det är därför jag får söva dem, de vägrar komma till ro med Stefan. Men dessa kvällar har det gått bra att lägga dem, de somnar inom tjugo minuter.

 

Nu har båda töserna fått sina första tänder, de där nere i munnen längst fram. De är så söta när de ler och det lyser som små (och på Angelica stora) riskorn. Gud vad jag älskar dem!

 

Sen vi kom hem efter jul och nyårsfirande har jag även gjort en matsedel för måndag till torsdag och planerat och handlat. Så jäkla skönt att veta vad vi ska äta varje dag så vi har hunnit ta fram ur frysen eller så att jag om möjligt hunnit förbereda lite då barnen sovit. Sen inbillar jag mig att det blir lite nyttigare mat då man tänker efter innan och inte tar fram första bästa. Vi har ätit korvstroganoff, köttfärsbiffar, kycklingwok och parisare. Till helgen lyxar vi nog till det med fläskfilegryta. Helgerna är inte lika planerade utan där har jag bara förslag så får man se vad man är sugen på. Men det kändes skönt att ha allt handlat inför veckans middagar och genomtänkt. Då även salladen varit genomtänkt så har det serverats till maten vilket känns jättebra. Jag gjorde ett jättelass med vitkål som jag bara hade lite olja och balsamvinäger och salt och peppar i som jag kan äta hur mycket som helst av. Jag har inget nyårslöfte, men jag ska försöka veckoplanera maten bättre. Många har gå ner i viktlöften eller träningslöften. Jag ger inga såna löften, men jag ska försöka utmana mig själv i att röra på mig lite mer och försöka äta nyttigare. Jag kan inte hetsbanta då jag ammar, men det känns faktiskt skönt. Dock är det ju ändå viktigt att tänka på vad man stoppar i sig så det ska jag utmana mig själv att göra. Har du bra förslag på god,nyttig och hyfsat lättlagat mat så tips gärna! Jag älskar mat!

 

Åh sen har tjejerna börjat sitta kortare stunder själv! Det är vingligt, oh så vingligt, och ibland går det inte alls. Men vissa gånger så kan de sitta uppåt minuten! Det är så härligt att se! Proud mama!

 

Nej nu har jag hunnit med en hel roman här. Sicka duktiga barn jag har. Snart dags för sängen för denna mamma. Gäsp! Sovit max en timme, och inte i stöten, inatt. Så inatt ska jag snarka! Mellan jag måste vara vaken förstås.... Och sen så kommer deras far få ta dem på lördagmorgon så jag får sooooova. Åh vad jag längtar.

Denna vecka har gått både fort och sakta. Gårdagen var tuff då jag hade ganska gnälliga små damer där inget riktigt dög. Dagen idag har varit bättre. Det är skönt.

 

Elsa bara rullar runt och masar framåt. Hon vill verkligen ta sig framåt! Angelica lurar lite och ligger ganska stilla för att sen blixtsnabbt masa fram. Nu gäller det att vara med. Dags för deras far att installera grind i trappen när vi åker iväg på tisdag, för när vi kommer hem efter jul och nyår så kommer de garanterat ta sig fram fortare än nu.

 

Angelica har fått sin andra tand. Den lyste så fint där i munnen när jag kikade igår. Men hon busade snabbt till det och gav igen genom att bita mig i bröstvårtan när hon åt. Aj! Jag ropade till och höll för, hon tittade upp på mig och smällde av världens största och sötaste leende. Skitunge. Då kan man ju inte vara arg...  Hon har inte bitit mig igen, än så länge...

 

I tisdags så var jag och skaffade mig och barnen lite nya vänner. Jag träffade på facebook en annan tvillingmamma som legat inne på barn 4 samtidigt som oss, men som vi inte träffade då vi gick om varandra helt. Men världen är liten, så vi började prata och sen när det visade sig att hon bara bodde i Hörnefors så for jag på besök. Fick ett superfint mottagande och en god lunch och gott fika. När barnen blir stora tror jag det är roligt med ett nätverk av andra tvillingbarn, så det är roligt att träffas och inse att man trivs riktigt bra i sällskapet. Man kan aldrig få för få vänner, och nya vänner som förstår nästan exakt vad vi gått igenom är värda mycket. Jag ser fram emot vår nästa dejt efter jul.

 

Julklapparna är shoppade oxå. Det känns jäkligt bra. Bara luta sig tillbaka nu och slå in dem. Väldigt najs!

 

Mina små fina prinsessor äter på bra. En till två gånger om dagen så får de äta lite olika pureer som jag mixar ihop. Blandar lite hej vilt mellan potatis, morot och palsternacka. Har även i lite olja och bröstmjölk för perfekt konsistens, och de äter! Sötungar! De bara drar i skeden i munnen och skriker när de inte får maten fort nog... Vi provade även lite gröt igår. Det verkade toppen och de var lika ivriga som den andra maten.

 

 

...föddes dessa två:

 

Idag var en svår dag för mig. Jag har längtat efter att se Breaking Dawn, part 2, som går på bio. Har älskat de andra Twilight filmerna och böckerna så jag har varit så sugen att se denna film sen förra året. Men detta år är det inte bara att gå på bio hur som helst. Jag har ju två små knoddar att ta hänsyn till. Men med lite planering så tänkte jag att det skulle gå att smita iväg de 2 ½ timme det skulle ta att se filmen och åka fram och tillbaka från min morbror på umedalen.

 

Min morbror och hans fru och min kusin ställde mer än gärna upp att barnvakta töserna. Och efter att de träffats ganska mycket och barnen verkar trivas med dem så tyckte vi att det inte var värt att skjuta upp biobesöket längre. Men det är inte lätt att lämna barnen, ens för några ynka timmar. Det slet ont i hjärtat även om flickorna var nöjda när vi åkte. Filmen var bra, ruskigt bra, och jag kunde under vissa delar av filmen koppla bort min ängslan och dåliga samvete. När filmen var klar så sprang  jag till bilen och sen även från bilen in till barnen. Angelica hade varit lite ledsen till och från och mitt dåliga samvete späddes på. Jag ska aldrig lämna bort mina bebisar igen. Så känns det nu i alla fall. Även om varken Rolle, Carina eller Linnea tyckt det gått alltför hemskt för de sa att de gärna gör om barnvakteriet. Så helt hysteriskt jobbigt kan det inte ha varit... För Elsa hade det gått riktigt bra, hon hade inte varit ledsen alls, vilket kändes skönt. Men mina fina små. Nu dröjer det tills mamma är borta igen... Det lovar jag!

 

Middagen stod även på bordet när vi kom från bion. Så snacka om att bli bortskämd. En jättegod fläskfilegryta med tagliatelle.

 

Sen är det ju snart jul igen och vi ska åka uppåt för att fira jul och nyår. Stefans syster funderade att åka tidigare upp med tåg, då tänkte jag att jag och barnen hänger på så får vi vara hos familjen några dagar extra. De ska få en ny RS-vaccinspruta den 18 dec, så efter det så tar vi tåget direkt från Umeå. Jag hoppas det blir bra. Sist gick tågresan hyfsat okej. Denna gång måste jag ha mer grejer med då Stefan kommer upp först 22 på kvällen. Men en stor ryggsäck ordnar det sig. Händerna måste vara fria för att bära bebisar. Men ser fram emot julen mer nu.

 

Idag åkte advetsljusen fram. Imorgon tänds dem och julgardinerna åker upp. Sen dammsuger vi nog av golven och kanske vaskar oxå. Sen är det jul här i vårt hus. Granen klär vi lite närmare jul, men inte dagen innan som traditionen egentligen är hos oss, eftersom vi då inte är hemma. Men kanske mer mot andra advent eller så.

Det verkar som om de allra flesta thuvstartat med julen redan förra helgen, och många har färdigpyntat redan nu. Jag kompromissar inte med min tradition och tar inte fram julpyntet förrän lördag eller söndag. Tända alla adventsstakar och stjärnor görs absolut inte förrän söndag! Jag tycker det är lite roligt att vänta in det speciella med första advent. Men sen är jag så gammeldags att jag behåller julpyntet till tjugondag knut, då julen bör dansas ut. Många jag stöter på längtar så efter julen, plockar fram allt flera veckor innan första advent och sen är de spyless lagom till nyår och plockar bort det fortare än jag hinner blinka. Men alla gör som de vill, så gör jag som jag vill.

 

Idag var det min tur att vara fastande och känna på lite hur det är att vara Angelica. Var och tog prover till beteendemedicin. Provtagningen gick bra och mitt blodtryck var fint. Skönt det! Sen var det föräldragruppsträff. Trevligt att se andra folk och mammor som känner ungefär som jag.

 

Jag är trött. Fick ju inte sova förmiddagslur idag. Stackars mig. Det tar vi igen imorgon, hoppas jag.

 

Nu har vi tränat att äta potatis några dagar, och idag var första gången inte allt åkte ut fortare än fortast, utan nu åkte faktiskt röran runt i munnen några varv och något kanske till och med svaldes! Dags för morot imorgon då, hade tänkt det idag egentligen men det var slut hemma. Men nu är det inhandlat, så imorgon projekt morotsätning. Tanken är att prova en halv sked gröt om några veckor kanske.

 

Blir nog att sova snart. Lägger mig med barnen. Gäsp så skönt!

Nu börjar det hända grejer här. Elsa vände från rygg till mage för första gången idag. Båda tjejerna har varit på gång länge, men ena armen är i vägen då de kommer inte runt. Idag när jag satt och ammade Angelica låg Elsa på rygg och lekte och när jag tittar på henne nästa gång några sekunder senare så ligger hon på mage. Sötfisen!

Sen har de börjar ta sig så sakteliga framåt oxå. De kravlar sig fram eller vad man ska säga. Kryper gör de inte, men vi kanske kan kalla det åla?

 

Sen vi kom hem från Gällivare så har det varit full rulle nästan hela tiden. Det var två underbara veckor där uppe då mamma och pappa, syster och bror med sambo och resten av släkten och vänner fick möjlighet att gosa med bäbisar. Det gick över förväntan att sova själv med dem! Det var mysiga veckor där deras mormor, morfar och moster drog ett stort lass av leka med bäbis och bära dem. Jag tycker det var riktigt mysigt att vara uppe och vi kom ganska snabbt in i rutiner som fungerade. Jag hade ingen bil eftersom vi åkt tåg upp, så jag höll mig i mitt kära Kullen ganska mycket och det kändes bara bra. Vi tog dagliga promenader, vi hälsade på min mormor och morfar nästan varje dag och vi bara mös på. Nu ska vi mellanlanda här hemma en månad innan vi styr kosan upp och firar jul.

 

Stefan kom ju upp och hämtade mig och grynen när han saknade oss för mycket. I söndags åkte vi hemåt och vi pausade i Boden hos barnens neokompis Jamie och hans föräldrar som var två av våra stöttepelare därifrån. Två trevliga timmar med gott fika busade vi på där tills det var dags för barnen att sova igen. Andra stoppet blev i Skellefteå hos kära Jonas och Malin där vi åt lite hamburgare till middag och lät barnen äta, leka och få ny blöja. Sen sov de hela vägen hem. Så en resa som i vanliga fall tar ca 6 timmar, tog med två barn 10 timmar. Men efter att ha stannat för att byta bajsblöja vid lansjärvskorsningen, och två långa stopp på ca 2 timmar vardera, så kändes det som om restiden behövs.

 

Måndagmorgon var det uppstigning tidigt vid 5,30 för det var dags för Angelicas månatliga ögonundersökning under narkos. Ångest och oro under helda dagen. Sen känner jag mig som världens sämsta mamma när jag inte matar mitt hungriga barn. Men eftersom de skulle söva henne var det fasta 4 timmar innan som gällde. Men hon vaknade hungrig och vi blev bara två timmar på uppvaket innan vi fick komma tillbaka till rummet. Där väntar vi på läkaren och Angelica är glad och nöjd trots pärsen. Läkaren kommer in och vi får äntligen ett bra besked! Blödningen i glaskroppen har gått tillbaka så han kunde behandla blodkärlet som drar på näthinnan med laser så det kommer inte att växa. Det som händer nu är en ny undersökning om ungefär tre månader där vi förhoppningsvis slipper sövning för då ska läkaren bara se att det inte blivit någon ny blödning. Så skönt! Äntligen slipper min lilla bebis sövas mer för ögonens skull varje månad.

 

Tisdagen var det upp ganska tidigt igen, för det var dags för barnen att göra ett ultraljud på hjärnan, något de missat vid utskrivningen från Neo. Där fick vi inte veta så mycket av  läkaren utan hon sa att hon inte såg något konstigt sådär på rak arm men hon ville jämföra med tidigare ultraljud och sen skulle hon prata med barnläkaren. Så vi får väl se om de ringer och berättar något hemskt... Efter det styrde vi kosan mot neomottagningen för nu var det vaccinationsdags. Med mig denna dag hade jag barnens faster Susann. Det blev tre sprutor får mina små och de blev inte glada alls. Först var det vanliga vaccinationen som alla barn får vid 5,5 månad, sen var det dags för RS-vaccin som barnen blivit erbjudna eftersom de är födda före vecka 27 och är i riskzonen för att bli riktigt dålig om de får detta virus, så det är skönt att de fått vaccinationen. Nu blir det att gå dit en gång i månaden för ny vaccination.

 

Febern kom som ett brev på posten och tisdagkväll, natt och onsdagen hade barnen lättare feber, runt 38,5. Men flickorna var riktigit duktiga. Elsa hade det lite tuffare och har lagt till sig med att gallskrika när hon blir riktigt trött eller hungrig sen dess. Sen kan hon bara fara ut i ett skrik som skär i öronen lite när som helst. Jag vet inte riktigt vad det är, men båda barnen har blivit lite snoriga och jag är riktigt orolig att de åkt på sin första förkylning. Så här tvättas händerna frekvent och jag hoppas bara att det inte blir värre än lite snor och nysningar som vi har nu.

 

Onsdagen den 21 november 2012 så satt Angelica och tuggade lite på mitt finger och jag känner hur det sticker till. Vi undersöker, och jajamän! Min stora, lilla bebis har fått sin första tand! Liten och vass är det! Men det känns roligt att något händer! Fast inte hade det gjort alltför mycket om det dröjde med tänder... De är ju i och för sig 8 ½ månad, men endast 5 korrigerat. Så det är ju den åldern vi utgår ifrån när vi tänker kroppslig och mental utveckling.

 

Nu är det äntligen helg och jag andas ut. Det är så skönt när vi är två om barnen. Även om dagarna går riktigt bra själv, mina flickor är så duktiga, så är jag hela tiden rädd att inte räcka till om båda blir riktigt olyckliga samtidigt. Så när det är helg så kan jag verkligen slappna av, och överlåta lite av ansvaret till deras pappa. Han är en riktigt duktig pappa och vi turas om att få vila.

 

Igår hade jag lönesamtal med chefen, hon kom hit på väg hem från jobbet. Vi pratade mycket om barnen, jobbet i allmänhet, men även om min förträfflighet som förskollärare och kollega. Jag blev riktigt generad när hon berömde mig utifrån det hon hört från mina kollegor. Gud vad jag saknar dem! Mina fina kollegor... Jag fick inte veta vad min nya lön kommer bli än men hon sa att hon skattat mig högt utifrån det hon hört, sett själv och det jag berättade. Det känns kul. Jag börjar nästan längta tillbaka lite till jobbet.

 

När Stefan kom hem från jobbet var han hemlighetsfull där han sprang runt medan jag pratade med chefen och vi gosade med bebisar. Men när hon farit hem så klädde Stefan på barnen och la dem i vagnen och skickade in mig i badrummet. Där hade han tänt massa ljus och tappat upp ett härligt skumbad åt mig. Vilken kille jag har! Så en härlig fredagskväll där jag var utvilad och nöjd.

 

Barnen vaknar många gånger per natt nu och har gjort det flera veckor. De somnar ju om direkt de ätit men jag måste ju vakna och amma dem innan jag får somna om. Jag skojar inte om jag får vakna mellan 6-10 ggr per natt. Vissa nätter vaknar de efter bara en halvtimme. Jag fattar inget, men jag matar och vyssjar och de somnar om. Sen är det ju bara jag som ska försöka komma till ro igen. Men det ger sig nog det här, tids nog... Annars går jag nog under. Men inom några månader så äter de nog gröt på kvällen så då kanske de blir lite mättare, om det nu är hunger de vaknar av. Det kan ju vara så att de inte mår riktigt hundra när de är snoriga, så de vill bara förvissa sig om att mamma är nära, och det gör man ju allra bäst genom att suga på bröstet. Och såklart jag ställer upp. Jag gör allt för mina barn. De är mitt allt. Så är det bara.

 

Idag har jag och barnen tagit oss en tripp till Tväråmark och Maria och hennes tvillingar Malte och Alva. Där blev jag bjuden på en supergod, hemlagad lunch (hur hann du Maria?) bestående av kokt potatis, köttfärsbiff och (tratt?)kantarellsås?! Oh så jag åt! Dock med två halvgnälliga damer som har en egen matradar så jag gjorde en paus i mitt ätande, som vid var  och varannan måltid, för att ge mina barn mat. Men på något konstigt sätt så tycker jag mer om lite halvkall mat nu. Den smakar så mycket  mer. Det spelar oftast ingen roll om jag ammat dem precis innan jag ska äta, för när jag är mitt i maten så är det ju faktiskt dags för deras efterrätt. Så klart!

 

Efter vår lugna, långlunch som vi tvillingmammor kan unna oss varje dag så klädde vi på våra små troll och tog en skön promenad så barnen fick sova och vi göra rätt för fika. Cirka en timme var vi ute i den ganska kyliga luften. Vi parkerade våra vrålåk ute och smög in i värmen och drack en god kopp te och åt kokos- och chokladkaka. Mina bebisar sov en hel timme ute i en stillastående vagn! De kände nog på sig att deras mor behövde lite egentid tillsammans med en annan tvillingmamma för att kunna prata lite i lugn och ro. Härliga dag! Tack kära Maria, Malte och Alva, ja och det lilla jag hann se av husfar Petter oxå såklart, för en härlig dag! När jag körde därifrån på eftermiddagen kände jag mig uppfylld av ny energi! Det kändes så härligt att träffa någon som jag har så mycket gemensamt med. Vi möttes på Barn 4, och vi har båda tvillingar och är ensamma hemma med dem. Så en ny dejt kommer absolut planeras in.

 

När vi kom hem så blev det något så elegant som ICAs fryspizza för idag stod städning på schemat. Nu är golven dammsugna och vaskade och gästsängar bäddade inför min familjs ankomst. Skönt.

 

Imorgon ska jag och barnen bara mysa och gosa medan vi inväntar våra kära. Vi längtar så! Jag hoppas verkligen ni förstår, min älskade familj, hur glada vi är för att ni ska komma!

 

Nu har barnen snarkat på, dock med flera matpauser, sen 19, så vi får hoppas de vill fortsätta sova för nu är jag på väg i säng. Huset är rent, jag är nöjd, nu sovtime. Imorgon när jag går för att sova för natten så är vi tre till här hemma!

 

Igår var det fullt ös från uppstigning till sängdags. En härlig söndag på alla sätt. Det började, som alla andra dagar i mitt liv den senaste tiden, med att ta hand om mina tvillingflickor. Stefan fick lite sovmorgon och jag körde morgonbus. Jag fick ju sovmorgon i lördags, så det gäller att turas om.

 

När vi lekt och busat på golvet och det var dags för dem att sova så sorterade jag deras för små kläder i olika högar. En stooor låda med sånt som jag tänker ge bort då tillfälle ges och en låda med sånt som jag vill spara. Det har använt en hel del kläder må jag säga.

 

Efter barnens förmiddagsvila var det matning och lite mer lek innan vi packade i ordning oss för att åka in till stan. Vi mötte upp Charlotte, Lars, deras lilla Emil och hans mormor på ett fik på Ålidhem centrum. Vi lunchade länge och det var supertrevligt.

 

Under fikat kom Karl som är med i prematurföreningen i Stockholm förbi och snackade lite. De är sugna att starta upp en permaturförening här i norrland och eftersom Umeå är upptagningsområdet för många för tidigt födda i hela norrland så vore det roligt att ha en här. Vi pratade eventuellt om att jag skulle hålla i föräldrafika på barn 4 ibland som en uppstart i detta. När vi var inne på neo, barn 4, med våra tjejer så saknade jag att ha någon att vända mig till som varit i samma sits och klarat sig igenom den, här kan jag kanske finnas för de som upplever samma som jag gjorde.

 

Jag hade i min enfald innan detta aldrig reflekterat över att man kunde få sina barn så pass för tidigt och se dem överleva. Jag visste inte hur vanligt det var att man födde barn för tidigt och hur många familjer  som går igenom liknande situationer som vi gjorde. Under vår tid på barn 4 så hade vi turen att träffa flera familjer i liknande situationer som vår. De hade varit inne någon månad/veckor längre än oss och det kändes som om de tog oss under sina vingars beskydd. De delgav oss sin resa och alla med- och motgångar deras små haft, de var och är fortfarande, ett stort stöd för mig.

 

 

Den här dagen har varit näst intill perfekt. Stefan klev upp med en pigg bebis, Elsa, vid halv åtta medan jag slumrade med en sovandes Angelica. Sen bytte vi, bebis alltså. Stefan kom med en hungrig och trött Elsa och jag matade barnen och sen slumrade jag vidare med Elsa medan Stefan lekte med Angelica. Så skönt! Vid 10 klev jag upp. Lite frukost i magarna och sen en härlig promenad i solen. Underbart! Barnen sov ca en timme i vagnen sen när vi kom hem, jag blev helt chockad. Lite lunch i magen och sen bakade jag en vit kladdkaka. Vi plockade undan lite och vek tvätt och bytte sängkläder. Mina kusiner Linnea och Jenny kom och hälsade på, mest bebisarna lockade tror jag. De gosade och lekte i ungefär två timmar och barnen verkade nöjda. De hade ju precis sovit och ätit så då är ju livet perfekt för en liten bebis. I alla fall så är mina små riktigt nöjda då. Vi fikade kladdkakan med bär och grädde innan de var tvugna att åka tillbaka till Umeå.Jättetrevligt med besök!

 

Medan kusinerna var här började jag rensa berget av för små kläder som barnen använt. Vi har skrapat ihop en hel del kläder. Jag tittade på de minsta kläderna som vi köpt: storlekt 44, som var alldeles för stora när de började använda kläder. Deras första storlek var runt 32, men dessa lånade vi på Barn 4. Men mina bebisar har verkligen växt. Nu är det storlek 62 som gäller, 68 funkar oxå. Jag förstår inte riktigt var tiden springer iväg.

 

Vi for och badade barnen och vi bastade själva på brandstationen. Det var riktigt skönt och barnen verkade supernöjda och trivdes bra i badet. Hem och äta middag. Jag gjorde kassler och potatisgratäng. Så jäkla gott och superenkelt. Jag strimlar potatis och kassler, kryddar med salt och peppar och lite grillkrydda. I vanliga fall hackar jag i lök men undviker det nu när jag ammar då barnens magar inte verkar må asbra av för mycket lök. Sen häller jag bara på grädde och in i ugnen tills potatisen är mjuk och god. Servera med sallad till. Supergott! Jag kan nästan äta ihjäl mig på detta. Sedan fick barnen skypa en sväng med sin mormor och min moster Cia. Jag tror de saknar flickorna där uppe och jag antar att vi kommer bli välbesökta när vi är där. Men det är bara trevligt.

 

Barnen sover gott nu, Elsa i sjalen i Stefans famn och Angelica bredvid mig i soffan i babynestet. Hon har börjat tycka om att somna själv på kvällen och när hon slutar korva på sig och kräva att man vyssjar henne med jämna mellanrum så ska hon få börja sova i sängen. Jag slog till med något ovanligt, kvällsfika:

 

Dagarna går riktigt fort och jag hinner inte riktigt med annat än att ta hand om barnen. Jag läste att jag skrivit att jag var trött i tidigare inlägg, och jag kan nogg fortsätta säga det. Jag är ganska trött.

 

Jag har haft en intention att skriva här flera gånger men tiden har runnit iväg. På dagarna hinner jag inte, då är hela mitt fokus, och även mitt jobb nu, att ta hand om och roa de små. När de sover så brukar jag en sovning äta lunch och den andra omgången ta en promenad. När de är vaken då sitter vi mestadels på golvet och busar.

 

Igår kom mina kära kollegor på besök. Jag blev så glad och jag har saknat dem så mycket! Även om det är flera månader sen vi sågs så kändes det så naturligt och jag kände en tillhörighet. Jag längtar tillbaka, inte till själva arbetet men efter samhörigheten.

 

Såhär tillbringar vi stor del av vår vakna tid:

 

Flickorna har sina händer i munnen hela tiden och har börjat greppa ganska bra tycker jag. Leksakerna åker givetvis in i munnen de med.

 

Mina små troll börjar vara mer vakna och bli piggare tidigare på morgonen. Det är härligt att de har mer vakentid, det visar ju att de blir äldre, men huff vad jag är sömning runt 7 på morgonen när jag måste stiga upp. Tidigare var det bara att mysa på i sängen när de vaknade då och amma lite och sen somna om efter en halvtimme-timme, men nu blir det gallskrik. Först fattade jag inte varför de var så arga och jag försökte söva om dem. Jag trodde ju de var trötta. Men de kom inte till ro utan var arga som bin, så jag sprang med en arg Elsa till  babygymet och sen och hämta Angelica som gallskrek i sängen. När jag är på väg tillbaka till Elsa så hör jag hur hon blir tyst och sen börjar jollra... De var ju bara pigga och asless på att ligga kvar i sängen. Då lärde jag mig en läxa. Nu får man  inte ligga och dra sig längre. Men det är väl en del av charmen som småbarnsförälder.

 

En annan charmig grej är att de nu flera nätter i rad vaknat varannan timme och ätit. Jippi. Jag är nästan mer sovandes än vaken nu. Men det är ändå okej. Mer än okej. Jag är väldigt lyckligt lottad som har fått möjlighet att amma mina barn mot alla odds. Så jag vaknar gladeligen (nåja) och matar dem så ofta de behöver.

 

Ja nu vaknar mina sötisar och vill äta. Jag är redo.

 

 

Den här dagen har varit tuff för mitt mammahjärta.

 

Båda barnen har, på grund av att de fötts så pass för tidigt, haft problem med ögonen och något som kallas ROP, retinopathy of prematurity. Det är en ögonsjukdom som uppstår vid felaktig utveckling av näthinnan hos för tidigt födda barn.

Båda flickorna har haft ganska långvarig ROP som var i ganska mild grad, steg 1-2. Man gör inget åt detta förutom att man måste följa sjukdomen tills den är borta. Elsa förklarades frisk i mitten på sommaren men Angelica har haft fortsatta problem och har en gång tidigare fått sövas för att de ska kunna undersöka hennes ögon nu när hon börjar bli så stor.

Nyfiken kan du läsa mer här: http://www.remittent.se/Files-sv/Ogon/Dokument/patientinformation/Info%20till%20foraldrar%20med%20barn%20som%20har%20ROP.pdf

 

För drygt en månad sedan sövdes hon inför detta och det var en jobbig stund. Det finns alltid risker med att bli nedsövd och helst för en bebis som är född prematur, då det kan påverka andningen om jag förstod läkaren rätt. Allt gick jättebra sist och de hade goda nyheter där alla tecken på ROP är borta. Dock hade hon en blödning i höger öga som de måste fortsätta följa upp. Läkaren då tyckte att det räcker med en vanlig underöskning och att en nedsövning inte krävdes. När vi för två veckor sen var på undersökningen tyckte dåvarande läkare att hon visst måste sövas för att kunna undersökas ordentligt eftersom han såg att hon fortfarande har ett blodkärl kvar och han kunde inte kolla ordentligt hur det såg ut med blödningen. Typiskt tänkte jag. Jag har hoppats varje gång vi kommit till en ögonundersökning att hon ska slippa mer nu. Det är en påfrestning för henne att genomföra dessa undersökningar och än större påfrestning då hon måste bli nedsövd.

 

Åter till dagens pärs. Det började redan i natt då Angelica, som vanligtvis äter ca var tredje timme på natten, inte fick äta något efter kl. 3. Så kämpade för att hålla henne sovandes så hon slapp vara vaken för att känna hunger. Kvart över sex på morgonen åkte vi mot sjukhuset, som tur var hade Angelica sovit ändå fram till avfärd och påklädning. Hon somnade även om i bilen, tack och lov. På sjukhuset så var hon på riktigt bra humör, tacka vet jag nappen, och runt kl. 8 när vi begav oss mot operationssalen så var hon relativt nöjd ändå. Jag fick inte sätta mig ner, då började hon söka och leta efter bröstet, men stod jag upp och gungade så tittade hon sig intresserat omkring. Det är riktigt jobbigt att se henne sövas och jag måste erkänna att jag är orolig varje gång. Dels känner jag mig som en dålig mamma som inte ger henne mat, det är ju mitt jobb! och sen så mår jag dåligt över att de måste söva ner henne. Själva nedsövningen gick bra och när jag kom till uppvaket sov hon sött i nästan en halvtimme. Hon vaknade runt 10 och åt duktigt. Allt såg bra ut och då hon ätit ännu en gång, runt 11 fick vi komma till vårt rum där vi skulle spendera dagen. Elsa var under tiden med Stefan. Vi myser på i rummet och barnen äter och sover. Angelica är riktigt vaken och glad under flera perioder och verkar inte störas allt för mycket av att hon har pupiller stora som jag vet inte vad efter ögondropparna. Jag tycker ljuset borde störa henne och att hon borde vara grinigare än vanligt, men nej. Min lilla tös är en stark tjej. Vid 14 snåret kommer läkaren in och berättar att det ser bra ut med ROP och hon ser ingen blödning längre men... Jag hatar ordet men... ja ialla fall: Men hon har ett blodkärl som drar i näthinnan. Detta måste följas upp. Dels kan kärlet försvinna av sig själv eller så kan det fortsätta vara lika stort under en längre tid. Angelica måste genomgå undersökningar tills blodkärlet är borta. Ett annat scenario är att blodkärlet växer och då kan det dra än mer i näthinnan så den lossnar. Om de ser att blodkärlet börjar växa så detta är en risk så måste hon opereras. Jag hoppas verkligen att det här blodkärlet snart försvinner av sig själv. Min lilla piga ska väl inte behöva bli nedsövd med jämna mellanrum? Nej hojja... Läkaren trodde att vi skulle få en ny kallelse för nästa undersökning om runt en månad. Då är jag dock i Gällivare och hon skrev upp de veckor vi är borta. Ja lilla Angelica, mitt mammahjärta mår dåligt för din skull. Det är så härligt att du är så glad ändå och verkar inte lida av det alltför mycket... Än...

 

Ja det var väl den dagen. Ja förutom att min älskade mormor fyller 87 år! Ringde och grattade givetvis. Min fina, fina mormor.

Mormor Elsa och Elsa.

 

Nu sovdags för att smälta dagens pärs. Jag är dödstrött och har varit vaken sen strax efter 5, och innan dess sov jag inte dessmer heller...

 

 

Imorgon är det kalasdax. Sambon fyller 32 år och det kommer finnas tårta. Välkommen om du är frisk!

Denna dag känns inte som måndag, för det känns inte som om det var söndag igår. Jag har typ onsdag idag. Men visst, det funkar att vi har måndag. Sen har den här dagen kännts evighetslång...

 

Dagen började med att vi åkte in till sjukhuset för att göra en kroppsmätning. Barnen har fått vara med i en studie för att jämföra kroppsfettet mellan prematura barn och barn som är födda i fullgången tid. Mina flickor var superduktiga och sjuksköterskan Carina och dietisten Inger tyckte barnen blivit stora tjejer. Och jo, det tycker jag med. Fina fina flickorna mina. De fick åka in i en kroppsmätningsmaskin och de var duktiga. Elsa var lite ledsen men hon var nog hungrig för hon sög tag ordentligt efteråt. Angelica blev nog lite övertrött och grät en stund efteråt och kom inte riktigt till ro på ganska länge. Efter detta passade vi på att gå och hälsa på C på barn 4. Jag fick ta del av deras liv sen sist och jag beundrar den familjen. Jag var spyless på barn 4 när vi fick komma hem efter 15 veckor, C, L och deras lilla E har varit där nu i snart 8 månader... Starka starka. Och deras fine pojke är en kämpe!

 

Efter en timmes surrande i dagrummet var det lunchdags för dem så jag promenerade till bilen och efter vägen mötte jag en annan mamma som fått tvillingar och låg inne på barn 4 några veckor samtidigt som oss. Vi pratade en stund och hon berättade om öppna förskolan på Teg som har tvillinggrupp 1 gång/månad. Jag får se om det passar att åka dit någon gång, öppna förskolan här i Tavelsjö var inte riktigt något för oss. Men hon sa att det var många tvillingpar i mina barns korrigerade ålder, alltså runt 3-4 månader, så det kan nog vara roligt att träffa andra i samma sits som mig. Efter att vi sagt hej då gick jag förbi Ali baba pizzeria på tunnelbacken och köpte en grekisk rulle. Var tvungen att återuppleva lite av det goda med neo-tiden. En kebabrulle med fetaost och tzatsiki är en av de goda tingen. En god lunch!

 

Hem och leka med barnen och mysa resten av dagen. Efter middagen, som var rester från tacosen så blev det badningsdags. Angelica ska sövas imorgon för att de måste få undersöka ögonen ordentligt och inför detta måste hon vara ren så vi blev ordinerade att bada kvällen innan. Det är jobbigt detta med sövningen eftersom det alltid är en risk att sövas. Det gör ont i mammahjärtat. Sen känns det jättejobbigt att hon inte får äta mer efter 3 på natten. Risken finns annars när hon sövs aatt hon kräks om hon har mat i magen och då kan det komma i lugnorna, och det vill vi undvika. Men jobbigt att inte få mata min bebis, hoppas det går lika smidigt som sist då hon sov ända tills vi var på sjukhuset och inte han lida riktigt av hunger. Jag försöker tanka upp henne nu ikväll och ska mata henne varannan timme till kl. 3, om hon bara vill äta... Imorgon kl. 7.15 ska vi vara på sjukhuset. Håll tummarna för Angelica nu, att det där blodkärlet är borta och att det inte finns någon blödning så hon slipper gå igenom det här igen...

 

Nu ikväll  när barnen sovit så gott i varsitt babynest bredvid mig så har jag suttit och skrivit lite om tiden från barn 4. Jag läser det jag skrivit och försöker renskriva det på datorn. Jag blir alldeles grinfärdig när jag minns tillbaka tiden för 7 månader sedan. Livet var upp och ner, känslorna var utanpå kroppen och rädslan var så stor... Jag är så tacksam för hela min fina familjs stöd under den jobbiga tiden och är så glad över deras fortsatta stöd nu. Alla visar så stor kärlek till Elsa och Angelica och jag blir så lycklig. Jag är så stolt över allt. Över mina barn, min familj och min släkt. De är så fina allihopa.Och värmen vi får från alla är oslagbar.

 

Oslagbar!

Idag blir det tacos till middag. Mums! Var länge sen. Just nu sover tre av fyra i familjen. Stefan och Angelica de har sovit i säkert en timme nu, Angelica något längre till och med. Jag och Elsa gick ner och förberedde middagen, hon lekte i babygymet medan jag gjorde guacamole och hackade grönsaker. Köttfärsen gjorde jag klar igår för jag trodde vi skulle käka tacos då, men Stefan kom hem med sallad från McD, så den gled ner. Så vi försöker idag istället.

 

När middagen var förberedd gick vi upp och Elsa åt och sällade sig till de sovandes skara. Nu väntar jag bara på att Angelica ska vakna och äta innan jag ids försöka mig på det.

 

Ikväll blir det väl forrtsatt mys. Om barnen sover gott så kanske jag försöker mig på att hinna skriva lite från tiden på sjukhuset. Jag försöker renskriva dagboken jag skrev i princip varje dag där.

 

 

Nu verkar min yngsta dotter vakna så nu är det matningsdags.