AgnesNutti

Idag har jag och barnen tagit oss en tripp till Tväråmark och Maria och hennes tvillingar Malte och Alva. Där blev jag bjuden på en supergod, hemlagad lunch (hur hann du Maria?) bestående av kokt potatis, köttfärsbiff och (tratt?)kantarellsås?! Oh så jag åt! Dock med två halvgnälliga damer som har en egen matradar så jag gjorde en paus i mitt ätande, som vid var  och varannan måltid, för att ge mina barn mat. Men på något konstigt sätt så tycker jag mer om lite halvkall mat nu. Den smakar så mycket  mer. Det spelar oftast ingen roll om jag ammat dem precis innan jag ska äta, för när jag är mitt i maten så är det ju faktiskt dags för deras efterrätt. Så klart!

 

Efter vår lugna, långlunch som vi tvillingmammor kan unna oss varje dag så klädde vi på våra små troll och tog en skön promenad så barnen fick sova och vi göra rätt för fika. Cirka en timme var vi ute i den ganska kyliga luften. Vi parkerade våra vrålåk ute och smög in i värmen och drack en god kopp te och åt kokos- och chokladkaka. Mina bebisar sov en hel timme ute i en stillastående vagn! De kände nog på sig att deras mor behövde lite egentid tillsammans med en annan tvillingmamma för att kunna prata lite i lugn och ro. Härliga dag! Tack kära Maria, Malte och Alva, ja och det lilla jag hann se av husfar Petter oxå såklart, för en härlig dag! När jag körde därifrån på eftermiddagen kände jag mig uppfylld av ny energi! Det kändes så härligt att träffa någon som jag har så mycket gemensamt med. Vi möttes på Barn 4, och vi har båda tvillingar och är ensamma hemma med dem. Så en ny dejt kommer absolut planeras in.

 

När vi kom hem så blev det något så elegant som ICAs fryspizza för idag stod städning på schemat. Nu är golven dammsugna och vaskade och gästsängar bäddade inför min familjs ankomst. Skönt.

 

Imorgon ska jag och barnen bara mysa och gosa medan vi inväntar våra kära. Vi längtar så! Jag hoppas verkligen ni förstår, min älskade familj, hur glada vi är för att ni ska komma!

 

Nu har barnen snarkat på, dock med flera matpauser, sen 19, så vi får hoppas de vill fortsätta sova för nu är jag på väg i säng. Huset är rent, jag är nöjd, nu sovtime. Imorgon när jag går för att sova för natten så är vi tre till här hemma!

 

Igår var det fullt ös från uppstigning till sängdags. En härlig söndag på alla sätt. Det började, som alla andra dagar i mitt liv den senaste tiden, med att ta hand om mina tvillingflickor. Stefan fick lite sovmorgon och jag körde morgonbus. Jag fick ju sovmorgon i lördags, så det gäller att turas om.

 

När vi lekt och busat på golvet och det var dags för dem att sova så sorterade jag deras för små kläder i olika högar. En stooor låda med sånt som jag tänker ge bort då tillfälle ges och en låda med sånt som jag vill spara. Det har använt en hel del kläder må jag säga.

 

Efter barnens förmiddagsvila var det matning och lite mer lek innan vi packade i ordning oss för att åka in till stan. Vi mötte upp Charlotte, Lars, deras lilla Emil och hans mormor på ett fik på Ålidhem centrum. Vi lunchade länge och det var supertrevligt.

 

Under fikat kom Karl som är med i prematurföreningen i Stockholm förbi och snackade lite. De är sugna att starta upp en permaturförening här i norrland och eftersom Umeå är upptagningsområdet för många för tidigt födda i hela norrland så vore det roligt att ha en här. Vi pratade eventuellt om att jag skulle hålla i föräldrafika på barn 4 ibland som en uppstart i detta. När vi var inne på neo, barn 4, med våra tjejer så saknade jag att ha någon att vända mig till som varit i samma sits och klarat sig igenom den, här kan jag kanske finnas för de som upplever samma som jag gjorde.

 

Jag hade i min enfald innan detta aldrig reflekterat över att man kunde få sina barn så pass för tidigt och se dem överleva. Jag visste inte hur vanligt det var att man födde barn för tidigt och hur många familjer  som går igenom liknande situationer som vi gjorde. Under vår tid på barn 4 så hade vi turen att träffa flera familjer i liknande situationer som vår. De hade varit inne någon månad/veckor längre än oss och det kändes som om de tog oss under sina vingars beskydd. De delgav oss sin resa och alla med- och motgångar deras små haft, de var och är fortfarande, ett stort stöd för mig.

 

 

Den här dagen har varit näst intill perfekt. Stefan klev upp med en pigg bebis, Elsa, vid halv åtta medan jag slumrade med en sovandes Angelica. Sen bytte vi, bebis alltså. Stefan kom med en hungrig och trött Elsa och jag matade barnen och sen slumrade jag vidare med Elsa medan Stefan lekte med Angelica. Så skönt! Vid 10 klev jag upp. Lite frukost i magarna och sen en härlig promenad i solen. Underbart! Barnen sov ca en timme i vagnen sen när vi kom hem, jag blev helt chockad. Lite lunch i magen och sen bakade jag en vit kladdkaka. Vi plockade undan lite och vek tvätt och bytte sängkläder. Mina kusiner Linnea och Jenny kom och hälsade på, mest bebisarna lockade tror jag. De gosade och lekte i ungefär två timmar och barnen verkade nöjda. De hade ju precis sovit och ätit så då är ju livet perfekt för en liten bebis. I alla fall så är mina små riktigt nöjda då. Vi fikade kladdkakan med bär och grädde innan de var tvugna att åka tillbaka till Umeå.Jättetrevligt med besök!

 

Medan kusinerna var här började jag rensa berget av för små kläder som barnen använt. Vi har skrapat ihop en hel del kläder. Jag tittade på de minsta kläderna som vi köpt: storlekt 44, som var alldeles för stora när de började använda kläder. Deras första storlek var runt 32, men dessa lånade vi på Barn 4. Men mina bebisar har verkligen växt. Nu är det storlek 62 som gäller, 68 funkar oxå. Jag förstår inte riktigt var tiden springer iväg.

 

Vi for och badade barnen och vi bastade själva på brandstationen. Det var riktigt skönt och barnen verkade supernöjda och trivdes bra i badet. Hem och äta middag. Jag gjorde kassler och potatisgratäng. Så jäkla gott och superenkelt. Jag strimlar potatis och kassler, kryddar med salt och peppar och lite grillkrydda. I vanliga fall hackar jag i lök men undviker det nu när jag ammar då barnens magar inte verkar må asbra av för mycket lök. Sen häller jag bara på grädde och in i ugnen tills potatisen är mjuk och god. Servera med sallad till. Supergott! Jag kan nästan äta ihjäl mig på detta. Sedan fick barnen skypa en sväng med sin mormor och min moster Cia. Jag tror de saknar flickorna där uppe och jag antar att vi kommer bli välbesökta när vi är där. Men det är bara trevligt.

 

Barnen sover gott nu, Elsa i sjalen i Stefans famn och Angelica bredvid mig i soffan i babynestet. Hon har börjat tycka om att somna själv på kvällen och när hon slutar korva på sig och kräva att man vyssjar henne med jämna mellanrum så ska hon få börja sova i sängen. Jag slog till med något ovanligt, kvällsfika:

 

Dagarna går riktigt fort och jag hinner inte riktigt med annat än att ta hand om barnen. Jag läste att jag skrivit att jag var trött i tidigare inlägg, och jag kan nogg fortsätta säga det. Jag är ganska trött.

 

Jag har haft en intention att skriva här flera gånger men tiden har runnit iväg. På dagarna hinner jag inte, då är hela mitt fokus, och även mitt jobb nu, att ta hand om och roa de små. När de sover så brukar jag en sovning äta lunch och den andra omgången ta en promenad. När de är vaken då sitter vi mestadels på golvet och busar.

 

Igår kom mina kära kollegor på besök. Jag blev så glad och jag har saknat dem så mycket! Även om det är flera månader sen vi sågs så kändes det så naturligt och jag kände en tillhörighet. Jag längtar tillbaka, inte till själva arbetet men efter samhörigheten.

 

Såhär tillbringar vi stor del av vår vakna tid:

 

Flickorna har sina händer i munnen hela tiden och har börjat greppa ganska bra tycker jag. Leksakerna åker givetvis in i munnen de med.

 

Mina små troll börjar vara mer vakna och bli piggare tidigare på morgonen. Det är härligt att de har mer vakentid, det visar ju att de blir äldre, men huff vad jag är sömning runt 7 på morgonen när jag måste stiga upp. Tidigare var det bara att mysa på i sängen när de vaknade då och amma lite och sen somna om efter en halvtimme-timme, men nu blir det gallskrik. Först fattade jag inte varför de var så arga och jag försökte söva om dem. Jag trodde ju de var trötta. Men de kom inte till ro utan var arga som bin, så jag sprang med en arg Elsa till  babygymet och sen och hämta Angelica som gallskrek i sängen. När jag är på väg tillbaka till Elsa så hör jag hur hon blir tyst och sen börjar jollra... De var ju bara pigga och asless på att ligga kvar i sängen. Då lärde jag mig en läxa. Nu får man  inte ligga och dra sig längre. Men det är väl en del av charmen som småbarnsförälder.

 

En annan charmig grej är att de nu flera nätter i rad vaknat varannan timme och ätit. Jippi. Jag är nästan mer sovandes än vaken nu. Men det är ändå okej. Mer än okej. Jag är väldigt lyckligt lottad som har fått möjlighet att amma mina barn mot alla odds. Så jag vaknar gladeligen (nåja) och matar dem så ofta de behöver.

 

Ja nu vaknar mina sötisar och vill äta. Jag är redo.

 

 

Den här dagen har varit tuff för mitt mammahjärta.

 

Båda barnen har, på grund av att de fötts så pass för tidigt, haft problem med ögonen och något som kallas ROP, retinopathy of prematurity. Det är en ögonsjukdom som uppstår vid felaktig utveckling av näthinnan hos för tidigt födda barn.

Båda flickorna har haft ganska långvarig ROP som var i ganska mild grad, steg 1-2. Man gör inget åt detta förutom att man måste följa sjukdomen tills den är borta. Elsa förklarades frisk i mitten på sommaren men Angelica har haft fortsatta problem och har en gång tidigare fått sövas för att de ska kunna undersöka hennes ögon nu när hon börjar bli så stor.

Nyfiken kan du läsa mer här: http://www.remittent.se/Files-sv/Ogon/Dokument/patientinformation/Info%20till%20foraldrar%20med%20barn%20som%20har%20ROP.pdf

 

För drygt en månad sedan sövdes hon inför detta och det var en jobbig stund. Det finns alltid risker med att bli nedsövd och helst för en bebis som är född prematur, då det kan påverka andningen om jag förstod läkaren rätt. Allt gick jättebra sist och de hade goda nyheter där alla tecken på ROP är borta. Dock hade hon en blödning i höger öga som de måste fortsätta följa upp. Läkaren då tyckte att det räcker med en vanlig underöskning och att en nedsövning inte krävdes. När vi för två veckor sen var på undersökningen tyckte dåvarande läkare att hon visst måste sövas för att kunna undersökas ordentligt eftersom han såg att hon fortfarande har ett blodkärl kvar och han kunde inte kolla ordentligt hur det såg ut med blödningen. Typiskt tänkte jag. Jag har hoppats varje gång vi kommit till en ögonundersökning att hon ska slippa mer nu. Det är en påfrestning för henne att genomföra dessa undersökningar och än större påfrestning då hon måste bli nedsövd.

 

Åter till dagens pärs. Det började redan i natt då Angelica, som vanligtvis äter ca var tredje timme på natten, inte fick äta något efter kl. 3. Så kämpade för att hålla henne sovandes så hon slapp vara vaken för att känna hunger. Kvart över sex på morgonen åkte vi mot sjukhuset, som tur var hade Angelica sovit ändå fram till avfärd och påklädning. Hon somnade även om i bilen, tack och lov. På sjukhuset så var hon på riktigt bra humör, tacka vet jag nappen, och runt kl. 8 när vi begav oss mot operationssalen så var hon relativt nöjd ändå. Jag fick inte sätta mig ner, då började hon söka och leta efter bröstet, men stod jag upp och gungade så tittade hon sig intresserat omkring. Det är riktigt jobbigt att se henne sövas och jag måste erkänna att jag är orolig varje gång. Dels känner jag mig som en dålig mamma som inte ger henne mat, det är ju mitt jobb! och sen så mår jag dåligt över att de måste söva ner henne. Själva nedsövningen gick bra och när jag kom till uppvaket sov hon sött i nästan en halvtimme. Hon vaknade runt 10 och åt duktigt. Allt såg bra ut och då hon ätit ännu en gång, runt 11 fick vi komma till vårt rum där vi skulle spendera dagen. Elsa var under tiden med Stefan. Vi myser på i rummet och barnen äter och sover. Angelica är riktigt vaken och glad under flera perioder och verkar inte störas allt för mycket av att hon har pupiller stora som jag vet inte vad efter ögondropparna. Jag tycker ljuset borde störa henne och att hon borde vara grinigare än vanligt, men nej. Min lilla tös är en stark tjej. Vid 14 snåret kommer läkaren in och berättar att det ser bra ut med ROP och hon ser ingen blödning längre men... Jag hatar ordet men... ja ialla fall: Men hon har ett blodkärl som drar i näthinnan. Detta måste följas upp. Dels kan kärlet försvinna av sig själv eller så kan det fortsätta vara lika stort under en längre tid. Angelica måste genomgå undersökningar tills blodkärlet är borta. Ett annat scenario är att blodkärlet växer och då kan det dra än mer i näthinnan så den lossnar. Om de ser att blodkärlet börjar växa så detta är en risk så måste hon opereras. Jag hoppas verkligen att det här blodkärlet snart försvinner av sig själv. Min lilla piga ska väl inte behöva bli nedsövd med jämna mellanrum? Nej hojja... Läkaren trodde att vi skulle få en ny kallelse för nästa undersökning om runt en månad. Då är jag dock i Gällivare och hon skrev upp de veckor vi är borta. Ja lilla Angelica, mitt mammahjärta mår dåligt för din skull. Det är så härligt att du är så glad ändå och verkar inte lida av det alltför mycket... Än...

 

Ja det var väl den dagen. Ja förutom att min älskade mormor fyller 87 år! Ringde och grattade givetvis. Min fina, fina mormor.

Mormor Elsa och Elsa.

 

Nu sovdags för att smälta dagens pärs. Jag är dödstrött och har varit vaken sen strax efter 5, och innan dess sov jag inte dessmer heller...

 

 

Imorgon är det kalasdax. Sambon fyller 32 år och det kommer finnas tårta. Välkommen om du är frisk!

Denna dag känns inte som måndag, för det känns inte som om det var söndag igår. Jag har typ onsdag idag. Men visst, det funkar att vi har måndag. Sen har den här dagen kännts evighetslång...

 

Dagen började med att vi åkte in till sjukhuset för att göra en kroppsmätning. Barnen har fått vara med i en studie för att jämföra kroppsfettet mellan prematura barn och barn som är födda i fullgången tid. Mina flickor var superduktiga och sjuksköterskan Carina och dietisten Inger tyckte barnen blivit stora tjejer. Och jo, det tycker jag med. Fina fina flickorna mina. De fick åka in i en kroppsmätningsmaskin och de var duktiga. Elsa var lite ledsen men hon var nog hungrig för hon sög tag ordentligt efteråt. Angelica blev nog lite övertrött och grät en stund efteråt och kom inte riktigt till ro på ganska länge. Efter detta passade vi på att gå och hälsa på C på barn 4. Jag fick ta del av deras liv sen sist och jag beundrar den familjen. Jag var spyless på barn 4 när vi fick komma hem efter 15 veckor, C, L och deras lilla E har varit där nu i snart 8 månader... Starka starka. Och deras fine pojke är en kämpe!

 

Efter en timmes surrande i dagrummet var det lunchdags för dem så jag promenerade till bilen och efter vägen mötte jag en annan mamma som fått tvillingar och låg inne på barn 4 några veckor samtidigt som oss. Vi pratade en stund och hon berättade om öppna förskolan på Teg som har tvillinggrupp 1 gång/månad. Jag får se om det passar att åka dit någon gång, öppna förskolan här i Tavelsjö var inte riktigt något för oss. Men hon sa att det var många tvillingpar i mina barns korrigerade ålder, alltså runt 3-4 månader, så det kan nog vara roligt att träffa andra i samma sits som mig. Efter att vi sagt hej då gick jag förbi Ali baba pizzeria på tunnelbacken och köpte en grekisk rulle. Var tvungen att återuppleva lite av det goda med neo-tiden. En kebabrulle med fetaost och tzatsiki är en av de goda tingen. En god lunch!

 

Hem och leka med barnen och mysa resten av dagen. Efter middagen, som var rester från tacosen så blev det badningsdags. Angelica ska sövas imorgon för att de måste få undersöka ögonen ordentligt och inför detta måste hon vara ren så vi blev ordinerade att bada kvällen innan. Det är jobbigt detta med sövningen eftersom det alltid är en risk att sövas. Det gör ont i mammahjärtat. Sen känns det jättejobbigt att hon inte får äta mer efter 3 på natten. Risken finns annars när hon sövs aatt hon kräks om hon har mat i magen och då kan det komma i lugnorna, och det vill vi undvika. Men jobbigt att inte få mata min bebis, hoppas det går lika smidigt som sist då hon sov ända tills vi var på sjukhuset och inte han lida riktigt av hunger. Jag försöker tanka upp henne nu ikväll och ska mata henne varannan timme till kl. 3, om hon bara vill äta... Imorgon kl. 7.15 ska vi vara på sjukhuset. Håll tummarna för Angelica nu, att det där blodkärlet är borta och att det inte finns någon blödning så hon slipper gå igenom det här igen...

 

Nu ikväll  när barnen sovit så gott i varsitt babynest bredvid mig så har jag suttit och skrivit lite om tiden från barn 4. Jag läser det jag skrivit och försöker renskriva det på datorn. Jag blir alldeles grinfärdig när jag minns tillbaka tiden för 7 månader sedan. Livet var upp och ner, känslorna var utanpå kroppen och rädslan var så stor... Jag är så tacksam för hela min fina familjs stöd under den jobbiga tiden och är så glad över deras fortsatta stöd nu. Alla visar så stor kärlek till Elsa och Angelica och jag blir så lycklig. Jag är så stolt över allt. Över mina barn, min familj och min släkt. De är så fina allihopa.Och värmen vi får från alla är oslagbar.

 

Oslagbar!

Idag blir det tacos till middag. Mums! Var länge sen. Just nu sover tre av fyra i familjen. Stefan och Angelica de har sovit i säkert en timme nu, Angelica något längre till och med. Jag och Elsa gick ner och förberedde middagen, hon lekte i babygymet medan jag gjorde guacamole och hackade grönsaker. Köttfärsen gjorde jag klar igår för jag trodde vi skulle käka tacos då, men Stefan kom hem med sallad från McD, så den gled ner. Så vi försöker idag istället.

 

När middagen var förberedd gick vi upp och Elsa åt och sällade sig till de sovandes skara. Nu väntar jag bara på att Angelica ska vakna och äta innan jag ids försöka mig på det.

 

Ikväll blir det väl forrtsatt mys. Om barnen sover gott så kanske jag försöker mig på att hinna skriva lite från tiden på sjukhuset. Jag försöker renskriva dagboken jag skrev i princip varje dag där.

 

 

Nu verkar min yngsta dotter vakna så nu är det matningsdags.

Tiden rusar verkligen fram och jag hinner inte med något känns det som. Men det viktigaste hinns med, omvårdnaden om mina barn, och det är väl det enda jag egentligen måste hinna med just nu så jag är nöjd.