AgnesNutti

Läste min syster blogg: http://ellamariagrapenutti.blogg.se. Blev rörd till tårar. Det fick mig att sakna lite extra...

 

Idag hade jag finbesök av Anna från Åmsele. Hon och hennes lilla Bertil, 4 månader, kom och hälsade på. Det var riktigt trevligt att träffas och surra och bara umgås i lugn och ro hemma. Jag och Stefan hade gjort ost- och skinpaj igår som vi åt till lunch idag. Mina bebisar var riktiga mösnterbarn och sov i vagnen medan  jag åt. Halleluja! Första gången på mycket länge jag kunde äta i lugn och ro och med båda mina händer.

 

Idag var det BVC-besök för mina fina döttrar. De växer på bara fint och följer sina kurvor bra. Skönt!

 

Efter en ganska sjåig morgon och förmiddag så sover de små trollen gott, hoppas jag. De var ganska oroliga på morgonen och sov inte alls bra de små stunder de vilat. Men nu verkar de har kommit mer till ro, skönt för dem!

 

Igår lagade jag en av mina favoriträtter, jag bara älskar den! Det är en kycklinggryta som är medelhavsinspirerad, eller så stod det i alla fall i receptet. Receptet har försvunnit för många år sedan, men jag gör maten på känsla. Det är helt enkelt kycklingfile med lök, färska champinjoner, vitt vin, kycklingbuljong, krossade tomater och oliver. På slutet hackar jag i färsk persilja, färsk basilika och färsk timjan. Såå gott!! Serveras med ris och sallad. Super!! Tyvärr glömde jag fota, men jag lovar, det är så gott! Och lycko mig som gjorde mycket så det räckte både till middag och lunch idag till både mig och Stefan och det finns till och med en, kanske två portioner till! Mums!

 

Jag hade råkat dubbelboka mig oxå. Angelica ska till ögonmottagningen för kontroll och sen är det BVC. Jag bokade in BVC till den 25:e kl. 10, men när jag kom hem visade det sig att vi skulle till ögonmottagningen precis den dagen och den tiden! Jag lyckades pricka in den enda upptagna tiden på 2 veckor. Jaja, var bara att ringa och boka om BVC i morse, men det gick ju bra.

 

Idag har det varit skitväder, regn, regn och blåst. Men vi har myst på här hemma. Jag har inget emot att gå ut i lite duggregn eller så, men när det både blåser och regnar ganska mycket, då skiter jag i det. Jag hinner promenera en annan dag.

 

Elsa har blivit en riktigt duktig snurrare. Hon vänder från mage till rygg fortare än vinden när man lägger henne på mage. Det blir inte sådär asmycket träning för hennes nacke, men hon är så duktig så jag blir alldeles tårögd. Det är det första hon har varit snabbare än Angelica på. Angelica har "bara" vänt sig en gång och vill inte göra det igen. Men hon håller upp huvudet högt och länge när hon ligger på mage. Elsa snurrar bara som sagt, jag lägger henne på mage och hon vänder sig, hon får ligga så en kort stund som "belöning" och sen vänder jag henne igen, och jag hinner bara vända bort blicken till Angelica så ligger Elsa på rygg igen. Sötgrynet! De är så duktiga på golvet oxå, de kan ligga där och le, nästan skratta, och jollra riktigt länge nu, uppåt en halvtimme/timme ibland. Det är toppen! Men nåde mig om jag försöker smita på toa eller något när de ligger där. Mamma får inte gå ur sikte, då blir det grinet! Men egentligen har jag inget emot att sitta där och busa med dem. De är ju så fina! Jag sitter och håller upp lite skaller-leksaker och de ligger och tittar och ler och försöker prata. Armarna viftar på dem och de kan råka nocka varandra ibland. De har inte börjat sträcka sig efter saker ännu, men oj vad de försöker när de viftar!

 

Annars har det inte hänt så där väldans mycket under helgen. Vi var på skördemarknaden igår här i byn. Det var super, super fint väder så vi tog apostlahästarna och selade vagnen och sen gick vi. Underbart! Solen glittrade över sjön och jag kände mig lycklig som bor så fint. Vi åt varmkorv och glass, vi köpte stenugnsbakat mjukbröd och eukalyptushonung. Vi var även tvugna att köpa den vindelröka fläskfilen. Supergod! Efter att ha kikat runt en stund gick vi hem.

 

 

Fick ta en paus i skrivandet, Elsa vaknade och var lite hungrig så jag fick ställa upp en sväng.

 

Det är lite roligt hur "kända" vi är på byn. Eller vi och vi, flickorna är det väl folk bryr sig om. När jag är ute och promenerar så vill många prata med mig och gärna slå en kik ner i vagnen. Inte mig emot, jag är stolt som en tupp! Men jag vet inte vem en tiondel av alla människor är. De pratar glatt på, men ingen prestenterar sig. Ja, vi har bott här sen januari 2004, men jag känner inte alla, och de kände nog inte till mig innan mina små mirakel dök upp. Dels är det lite intressant med att vi har tvillingar, men jag tror en stor del är att flickorna är små mirakel. Ja, jag syftar givetvis på att de föddes alldeles för tidigt. En stor del är nog oxå att deras farmor skryter om dem, men det har väl farmödrar rätt att göra antar jag, och inte mig emot.

 

Nu är det dags för nästa bebis tror jag. Bara jag kan lägga ner lilla Elsa som slocknat i famnen. Wish me luck!

I eftermiddags kom två av mina mostrar, Cia och Gonka, och min kusin Jenny på ett snabb-besök. De var påväg söderut till Sundsvall för att hälsa på min kusin Sara och shoppa lite. Men eftersom jag har två sötnosar hemma så valde de att kika in på vägen söderut. Jätteuppskattat och mina små skötte sig snyggt! Herregud, att vara mamma åt tvillingar är ju rena semestern. Eller?!

 

Idag var jag jättesugen på räkmacka, så det var väl bara att slänga ihop en till kvällsfika då. Gjorde egen "sås" av gräddfil, majonäs, rom, citron och dill. Supergott! Sen några äggskivor och lite räkor och toppa med några gurkskivor och citron. Älskar citron! Äter gärna en citronbit per tugga.

 

 

Öste inte på med för mycket räkor, äter hellre en till macka imorgon. Mums!

 

 

Jag känner att jag fått upp skrivarnerven igen. Det är skitkul att bara låta orden flöda. Det får mig att tänka oxå och fundera på vad jag vill dela med mig av till andra. Skriver för min egen skull men även för att låta andra ta del av mitt liv. Det är ju så himla spännande just nu. Eller inte?!

 

 

I början när jag skulle börja vara ensam med flickorna var jag livrädd. Orolig att jag inte skulle klara av dem själv. Men det går riktigt bra just nu. De är så himla snälla största delen av dagen. Det är härligt. De är glad bara de fått äta och har torr blöja. Ja, och fått sova då såklart! Jag är tacksam för varje stund. Jag har slutat räkna minuter och försöker njuta av dagarna istället. Njuta av att få vara med de bästa i hela världen och bara se dem må bra. Det bästa som finns är när de just har sovit, ligger vid bröstet och har precis ätit, smackar belåtet och tittar upp på mig med ett stort leende. Då mår jag bra.

 

Jag har lagt ner allt som heter "jag måste". Jag lever verkligen i nuet och tar hand om mina barn, om tvätten blir liggande så ligger den bra där. Om jag inte hinner damma och tvätta fönster så får det vara. Just nu så får allt annat stå tillbaka. Först och främst så gäller det att  finnas där för de små. När de sover på dagen så passar jag på att äta. Just nu så sover jag inte något under dagen, utan jag myser mest på, kanske går på toa eller en promenad med dem. Jag är inte trött. Jag lever på kärlek.

 

Jag insåg idag att jag inte sovit längre än 3 timmar i stöten på ca 6 månader. Men det funkar. Hur det är möjligt vet jag inte, men det går riktigt bra. För det mesta känner jag mig inte ens trött eller sliten. När vi låg på barn 4 så sov jag dåligt på grund av all oro, och sen var jag tvungen att vakna på natten och pumpa ur mjölk så att mina barn skulle få mat och för att behålla mjölkproduktionen. Nu så vaknar trollen och vill ha käk kanske var tredje eller fjärde timme på natten, men eftersom jag har två som ska äta och rapas så är man ju vaken en stund vid varje matning. Men det är ett kärt besvär.

 

Dags att mata bebis igen. Ett kärt nöje är det. Så himla tacksam att jag trots allt kan amma. Det är ganska ovanligt enligt några jag pratat med, dels eftersom jag har barn som fötts alldeles för tidigt - då kan man ha svårt att få igång och kunna behålla mjölkproduktionen, sen eftersom jag har tvillingar. Det är inte alltid mjölken räcker till. Men för mig verkar den onekligen göra det, då de små trollen växer som de ska. Men oj, just det. Mata Elsa var det. I love it!

Passar på att skriva lite medan de små sover i varsitt babynest bredvid mig i soffan. De är så fina mina små.

 

Idag var vi ute ur huset tidigare än vi brukar. Det var dags för BVC-besök klockan 9.30. Och vet du vad? Vi har nu två bebisar som väger över 5 kg! Kalasfirande idag! Elsa väger 5010 g och är 57 lång, Angelica väger 5685 g och är 57,5 lång. Mina fina...

 

Glad att vi var ute på prommis efteråt oxå, eftersom nu ösregnar det... Mdan barnen har sovi har jag hunnit äta. Blev lax och potatis. Gott! Men nu vaknar de små liven, såklart, så nu måste jag mata mina hungriga små...

En salig mamma här! Vi har varit på en långpromenad. Det var härligt väder ute.

 

 

Vi var ute i cirka 1 ½ timme och gick. Okej, ett stopp för handling men det hör till.

Här handlar jag:

Ica nära Matboa.

 

Det var en skön promenad och vädret var toppen. Barnen sov skönt. Jag fullkomligt ÄLSKAR min nya vagn, Teutonia team cosmo. Den fungerar lika bra på asfalt som på mjuk grusväg. Visst, den skakar en hel del när det är rullgrus, men det gör väl alla vagnar? Barnen sover då sött i den. Faktum är att jag varit hemma i snart en halvtimme, och de sover än! Och vagnen står alldeles still och jag har inte rört den sen vi kom hem. Det finns hopp!! Men snart lär de väl vakna, men det är ju ändå härligt! Sen vi kom hem har jag hunnit pysska i tvättstugan, tömma diskmaskin, packa in varor, gå på toa - själv!, och annat. Helt sagolikt. Utmanar ödet och sätter mig vid datorn. Hehe.

 

Så här snygg är förresten denna tvillingmorsa idag:

 

 

Jag är modern snart. Min utväxt har snart vuxit nog långt för att vara inne... Hehe... Borde klippa mig. Men när ska man hinna? Nej, jag får slänga upp det i en knut istället. Duger bra det med, några månader till.

 

Jaja, nu gick larmet. Det var ju det jag förstod. Men jag hann sitta här säkert 10 minuter oxå. Det är ofattbart! Lycklig lycklig!

 

Tjing!

 

Då har halva måndagen gått och båda barnen och jag har klarat denna halva utan större missöden.

 

På morgonen vaknar de runt halv sju (precis när deras far lämnat huset) och vill äta och sen är de ganska glada små en halvtimme eller så efter maten innan de somnar om. Medan de är vakna ligger vi och pratar och de ler glatt och jollrar lite. De (och jag) slumrar om en stund, och efter kanske en timme så är det revelj. Då blir det gallskrik om jag försöker slöa kvar i sängen. Så uppstigning, barnen får ligga nakna och sprattla på en filt medan jag busar med dem och magmasserar och matar medan den andra får ligga och "träna". Efter detta träningspass så är de så trötta så de slocknar nästan av sig själva i sina babynest, efter en liten slurk mat såklart. Så lagom till "Sjunde himlen" så sover de gott och om jag har tur hinner jag smyga ner och värma en matlåda innan de vaknar till. Sitter jag bara här i soffan så kan de sova några timmar, men försöker jag mig att gå på toa blir det gallskrik... Jaja, det kan finnas värre öden att vara stationerad i en soffa framför en tv och dator. Jag överlever.
Vi har mysiga förmiddagar här på Stenhagsvägen.

 

 Det enda inplanderade denna vecka är ett besök till BVC på torsdag förmiddag. Det är den vanliga vägningen och mätningen av de finaste. Det brukar ta en halvtimme. Utöver det så är det mina små som styr veckans aktiviteter. Det är en härlig lunk livet går i just nu. Men är det någon som känner för att kika in så gärna för mig! Kanske en promenad? Annars är det bara mys som gäller för mig just nu. Några leenden, glada jollranden, lite gråt och någon som håller hårt, hårt i mitt hår. Jag måste nog klippa mig snart. Håret börjar bli för långt och barnen är duktiga att greppa tag i det och inte vilja släppa, och jag tappar nog med hår just nu!

 

Just nu sover de små igen och jag ska luta mig tillbaka och glo lite ur min "Sex and the city"-box som jag köpt.

När helgerna kommer så gäller det att passa på. Mycket som ska hinna göras när vi är två vuxna hemma. Barnen har fått bada och de tycker det är riktigt skönt. Jag har oxå fått bada vilket är lyx utav dess like. Huset har fått sig en genomkörare och det är nu dammsuget och dammtorkat. Gräset har blivit klippt. Skönt att kunna ge sig in i en ny vecka med gott samvete.Vi har hunnit laga goda måltider utan stress och gått på promenader.

 

En härlig helg har vi haft och jag börjar redan (även om denna inte ens är slut) att räkna ner till nästa. Jag älskar att få vara hemma med barnen men det känns läskigt att vara helt ensam om ansvaret. När vi är två så slappnar jag av och kan lita på att alltid få hjälp om någon är ledsen eller arg. När jag är ensam lever jag i en rädsla av att ha två jätteledsna bebisar samtidigt och då vet jag inte hur jag ska hanera det. Jag tröstar mig med att de är duktigare och duktigare på att klara sig själv. De kan sova själv. Okej, jag måste sitta bredvid, men gör jag det så kan de sova skönt i sina babynest (som derad moster sytt) i soffan. De går att roa lättare när de tränar på golvet och de kan ligga nöjd men vaken i vagnen när vi går på promenad. De börjar bli stora, mina fina små... Jag längtar tills de blir större så de kan roa sig själva och varandra mer så att man hinner pyssla på hemma under vardagen oxå, det hinns inte med nu. Men ändå så vill jag för alltid ha små och söta bebisar som jollrar lite glatt och ler mot en.

 

Jag kom att tänka på en sak. Jag har blivit en sån där tråkig människa som inte kan tänka eller prata om något annat än om mina barn. De är självaste ljuset i livet. Vad gjorde jag innan jag skaffade barn? Vad tänkte jag på? Vad pratade jag och Stefan om egentligen? Jag vet faktiskt inte. Jag kommer inte ihåg... Livet innan känns som en dröm, en bra dröm, men drömmen jag lever i nu känns så jäkla bra...

 

Jag saknar inte "mitt gamla liv". Jag trivs bra att vara hemma och tillsammans med de finaste som finns. Det jag kan sakna är vännerna. Det känns som om vi hamnat i otakt. Dels har väl de fullt upp med sina liv, där två små bebisar inte passar in, men sen var jag ju borta i tre månader när vi var på sjukhuset. Deras liv gick vidare, bort från mig, medan mitt liv stod på paus. Mitt liv är på play nu, men för tillfället så går det i slowmotion. Jag hoppas vi hittar tillbaka till varandra, för jag saknar dem. Jag saknar att prata med dem, skratta med dem, lyssna på vad som händer i deras liv, dela med mig av mitt.

 

Nu är min lilla tid över, när flickorna sovit i soffan bredvid mig. Nu är det hungriga bebisar här så dags att jobba.

Att vara ensam med barnen fungerar. Det är lite tufft och jag räknar ner varje timme tills deras far kommer hem, men det går ändå bättre än jag förväntat mig. De börjar bli stora, imorgon blir mina vackra töser 6 månader. Tiden sen de föddes har gått väldigt fort men ändå väldigt sakta. Deras tre och en halv första månader spenderades på sjukhuset och vi har hunnit vara hemma ca två och en halv månad.

 

Även om de är 6 månader så räknas de utvecklingsmässigt från sin korrigerade ålder som är 2 ½ månad. Så sitta med stöd är härligt för då ser man världen bättre.

 

 

Morgongymnastik! Angelica vänder sig inte än men jag håller upp huvudet höööögt!

 

 

Elsa tränar hårt! och vips:

 

 

så har hon snurrat runt.

 

 

 

Det är härligt med dessa små fina. De är ganska glada på dagarna och vi myser på här hemma. Inte så många knop blir gjorda, men det behövs inte. Vi lever på kärlek. Disken och tvätten får vänta till helgerna då vi är två vuxna hemma.

 

Nu är det dags att packa ihop oss och gå till svärmor på middag. Härligt!

Sen jag skrev sist här så har det hänt en hel del i mitt liv. Det är i och för sig därför som jag inte hunnit skriva. I förra inlägget skrev jag att vi väntade tvillingar och jag visade bilder från ultraljudet. Jag försöker dra en kort version av mitt liv från då till nu. Så kort det nu går.

Alldeles för tidigt,den 7 mars - i v. 25+3, föddes våra tvillingflickor, Elsa och Angelica, med urakut kejsarsnitt. Jag började få regelbundna sammandragningar tidigt på morgonen och sen när de snittade mig visade det sig att Elsas moderkaka börjar lossna. Barnen hamnade i kuvös med respirator och vi fick bo på sjukhuset med barnen inskrivna på Barn 4, neonatalavdelningar, i 15 veckor. Från 7 mars till 20 juni. Det var som att leva i en berg- och dalbana i dessa veckor och vi var mellan hopp och förtvivlan. När de föddes vägde Elsa 642 g och var 31 cm lång och Angelica vägde 833 g och var 34 cm lång. Mot många odds, bland annat hjärtoperation och virus, så överlevde våra hjärtan. Kärleken jag känner till dem är obeskrivlig!

Nu har vi snart haft dem hos oss i 6 månader. Tiden har rusat iväg, samtidigt som den har känts väldigt lång. På barn 4 fick vi vänner för livet och mötte människor som vi aldrig lärt känna annars som hade liknande erfarenheter. Människor som var och fortfarande är enorma stöttepelare för mig.

 

Att anpassa sig att vara hemma med två små efter flera månader på sjukhushar varit en tuff tid, men det kommer nog gå. Jag har varit ensam med dem en vecka nu och det är sjåigt men det går bättre än jag  trodde innan. Jag var rädd för gallskrik hela tiden, men än är det inte alltför illa. Vi kanske klarar detta?

 

Jag åkte till Vindeln idag för att träffa de andra tjejerna och bebisarna från föräldragruppen, det var supertrevligt! Men vad glad jag är att inte jobba i Hällnäs just nu. Missförstå mig rätt - men vägarbetet de håller på med är hemskt!

 

Nej, nu kallar bebisarna, dags att amma.