AgnesNutti

Sitter här på golvet och ammar barnen och leker med dem på golvet. På tv.n. går "En unge i minuten" och mina tårar bara rinner...

 

Först är det en mamma som får föda ut sitt barn, en fullgången liten flicka. Jag sitter och tycker synd om mig själv och gråter och funderar om jag någonsin kommer få uppleva en "naturlig" förlossning? Kommer jag någonsin våga bli gravid igen? Och om jag nu vågar, kommer jag någonsin få en fullgången graviditet? Och om det går, kommer jag kunna få uppleva att föda vaginalt och få upp min skrikande bebis på bröstet direkt? Få känna lyckan jag såg i den familjens ögon? Många tankar, många tårar och jag sitter och kramar om mina underbara flickor.

 

Nästa tjej i programmet kämpar med sin förlossning men bebisen vill inte riktigt komma ut, det går så pass långt att bebisens hjärtljud går ner och är så pass påverkad att det blir ett urakutsnitt och mamman blir sövd för att de ska kunna plocka ut bebisen. Då sprutar mina tårar än mer och jag kan inte hålla mig utan allt brister när jag hör hur ledsen hon blir när hon får veta att det blir kejsarsnitt.

 

Jag minns tillbaka till dagen för 11 månader och 1 dag sedan, dagen jag var i samma sits men med mycket, mycket mindre bebisar i magen. Ögonblicket när barnmorskan berättar att de måste plocka ut mina bebisar för att jag är helt öppen med buktande hinnblåsa så brister allt. Det är först då jag förstår, verkligen förstår, att jag kommer få mina bebsiar alldeles, alldeles för tidigt och att jag inte vet om de kommer överleva, om jag kommer få behålla barnen jag älskat i 25 veckor och längtat efter i flera år innan. Jag har innan inte riktigt tagit in att det kan hända, att barnen inte skulle få stanna i magen, trots en hel dag på förlossningen med värkar. Jag ville inte förstå. Kunde inte förstå. Jag hade innan denna stund inte trott att detta kunde hända. Men när jag fick veta att de skulle plocka ut mina små, små bebisar så brast allt och tårarna sprutade. Det får inte hända! Mina bebisar. Jag kommer aldrig få behålla dem, för när man är i v. 25 så är man inte färdig. Man är inte redo att möta världen. Man kan inte överleva....

 

Tårarna rinner när jag minns tillbaka till den tiden. Tiden då någon annan beslutade vad de skulle göra med min kropp och med mina bebisar. Jag minns paniken jag fick när de skulle söva mig. När de tvättade magen när jag fortfarande var vaken och min rädsla var att de skulle skära i mig innan jag blivit sövd. Smärtan jag kände över värkarna där jag var tvungen att slappna av, för trycka på fick jag inte. Ena tvillingen låg  tvärs över inne i magen och det var inte tal om en vaginal förlossning. Tårarna rann, jag var tvungen att bita ihop om smärtan och försöka att inte sörja...

 

Men sörja är något jag gör. Jag sörjer fortfarande. Jag vet att jag är lycklig lottad och större delen av dagarna så gläds jag över våra två otroliga mirakel. För de överlevde faktiskt, mot många odds så sitter vi här idag med två friska fina barn som skrattar och leker, som sitter själva och sprider sådan lycka. Men ibland, såna gånger som idag, så kommer tårarna och sorgen. Jag sörjer. Jag sörjer att jag inte fick vara gravid längre än jag var. Jag sörjer en stor, fin mage som jag aldrig fick uppleva. Jag sörjer över något jag inte kan sätta ord på.
Jag mår bra för det mesta, och är lycklig, men långt inne i gömmorna, kommer det fram ibland. Sorgen, skräcken, minnena, ångesten, tårarna, rädslan. Rädslan var nog det värsta. Att leva med rädslan i flera månader att förlora det käraste jag någonsin haft. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska gå igenom den tiden. 

 

Jag sörjer. Jag är rädd. Jag tror jag kommer få leva med den sorgen och den rädslan länge än. Men jag hoppas den dämpas med tiden. För någon gång, om jag vågar, skulle jag nog vilja ge mina flickor ett syskon. Men nu känns det inte som om det är något jag kommer våga. Jag är för feg.

 

 

Det käraste jag har: