Är det något jag kommer få uppleva?
Jag mår bra för det mesta, och är lycklig, men långt inne i gömmorna, kommer det fram ibland. Sorgen, skräcken, minnena, ångesten, tårarna, rädslan. Rädslan var nog det värsta. Att leva med rädslan i flera månader att förlora det käraste jag någonsin haft. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska gå igenom den tiden.
Åh så gripande, jag förstår hur du menar med sorg. Det är en slags sorg över det du hade förväntat dig, det du var inställd på. Det är viktigt att bejaka de känslorna också- det tar ju inte bort lyckan över det du har nu. Det här är en mycket fin text som kan passa in i sammanhanget tycker jag.
När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.
Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.
© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.
Jag förstår den där sorgen över något man känner att man förlorat, något man väntat på och bara drömt om. Nästan tagit förgivet. Även om jag hade en bra graviditet och mådde bättre än någonsin så höll kag ju på att dö efter förlossningen. Två veckor på sjukhus och olika intensivvårdsavdelningar och sen var det otroligt nog bra. Men de två första veckorna med Frank, tiden just efter förlossningen... Jag är fortfarande stundvis ledsen över det samtidigt som jag är tacksam att jag faktiskt lever pch har världens finaste unge och ett fantastiskt liv med honom....men ändå så saknar man det man inte fick..
Du är stark och har starka tjejer. Ni kommer ta er igenom allt och jag är säker på att du en dag kommer att känna att du vågar vara gravid igen. Den dagen kommer, men man får ta en dag i taget. Kramar i massor