AgnesNutti

Det verkar som om de allra flesta thuvstartat med julen redan förra helgen, och många har färdigpyntat redan nu. Jag kompromissar inte med min tradition och tar inte fram julpyntet förrän lördag eller söndag. Tända alla adventsstakar och stjärnor görs absolut inte förrän söndag! Jag tycker det är lite roligt att vänta in det speciella med första advent. Men sen är jag så gammeldags att jag behåller julpyntet till tjugondag knut, då julen bör dansas ut. Många jag stöter på längtar så efter julen, plockar fram allt flera veckor innan första advent och sen är de spyless lagom till nyår och plockar bort det fortare än jag hinner blinka. Men alla gör som de vill, så gör jag som jag vill.

 

Idag var det min tur att vara fastande och känna på lite hur det är att vara Angelica. Var och tog prover till beteendemedicin. Provtagningen gick bra och mitt blodtryck var fint. Skönt det! Sen var det föräldragruppsträff. Trevligt att se andra folk och mammor som känner ungefär som jag.

 

Jag är trött. Fick ju inte sova förmiddagslur idag. Stackars mig. Det tar vi igen imorgon, hoppas jag.

 

Nu har vi tränat att äta potatis några dagar, och idag var första gången inte allt åkte ut fortare än fortast, utan nu åkte faktiskt röran runt i munnen några varv och något kanske till och med svaldes! Dags för morot imorgon då, hade tänkt det idag egentligen men det var slut hemma. Men nu är det inhandlat, så imorgon projekt morotsätning. Tanken är att prova en halv sked gröt om några veckor kanske.

 

Blir nog att sova snart. Lägger mig med barnen. Gäsp så skönt!

Nu börjar det hända grejer här. Elsa vände från rygg till mage för första gången idag. Båda tjejerna har varit på gång länge, men ena armen är i vägen då de kommer inte runt. Idag när jag satt och ammade Angelica låg Elsa på rygg och lekte och när jag tittar på henne nästa gång några sekunder senare så ligger hon på mage. Sötfisen!

Sen har de börjar ta sig så sakteliga framåt oxå. De kravlar sig fram eller vad man ska säga. Kryper gör de inte, men vi kanske kan kalla det åla?

 

Sen vi kom hem från Gällivare så har det varit full rulle nästan hela tiden. Det var två underbara veckor där uppe då mamma och pappa, syster och bror med sambo och resten av släkten och vänner fick möjlighet att gosa med bäbisar. Det gick över förväntan att sova själv med dem! Det var mysiga veckor där deras mormor, morfar och moster drog ett stort lass av leka med bäbis och bära dem. Jag tycker det var riktigt mysigt att vara uppe och vi kom ganska snabbt in i rutiner som fungerade. Jag hade ingen bil eftersom vi åkt tåg upp, så jag höll mig i mitt kära Kullen ganska mycket och det kändes bara bra. Vi tog dagliga promenader, vi hälsade på min mormor och morfar nästan varje dag och vi bara mös på. Nu ska vi mellanlanda här hemma en månad innan vi styr kosan upp och firar jul.

 

Stefan kom ju upp och hämtade mig och grynen när han saknade oss för mycket. I söndags åkte vi hemåt och vi pausade i Boden hos barnens neokompis Jamie och hans föräldrar som var två av våra stöttepelare därifrån. Två trevliga timmar med gott fika busade vi på där tills det var dags för barnen att sova igen. Andra stoppet blev i Skellefteå hos kära Jonas och Malin där vi åt lite hamburgare till middag och lät barnen äta, leka och få ny blöja. Sen sov de hela vägen hem. Så en resa som i vanliga fall tar ca 6 timmar, tog med två barn 10 timmar. Men efter att ha stannat för att byta bajsblöja vid lansjärvskorsningen, och två långa stopp på ca 2 timmar vardera, så kändes det som om restiden behövs.

 

Måndagmorgon var det uppstigning tidigt vid 5,30 för det var dags för Angelicas månatliga ögonundersökning under narkos. Ångest och oro under helda dagen. Sen känner jag mig som världens sämsta mamma när jag inte matar mitt hungriga barn. Men eftersom de skulle söva henne var det fasta 4 timmar innan som gällde. Men hon vaknade hungrig och vi blev bara två timmar på uppvaket innan vi fick komma tillbaka till rummet. Där väntar vi på läkaren och Angelica är glad och nöjd trots pärsen. Läkaren kommer in och vi får äntligen ett bra besked! Blödningen i glaskroppen har gått tillbaka så han kunde behandla blodkärlet som drar på näthinnan med laser så det kommer inte att växa. Det som händer nu är en ny undersökning om ungefär tre månader där vi förhoppningsvis slipper sövning för då ska läkaren bara se att det inte blivit någon ny blödning. Så skönt! Äntligen slipper min lilla bebis sövas mer för ögonens skull varje månad.

 

Tisdagen var det upp ganska tidigt igen, för det var dags för barnen att göra ett ultraljud på hjärnan, något de missat vid utskrivningen från Neo. Där fick vi inte veta så mycket av  läkaren utan hon sa att hon inte såg något konstigt sådär på rak arm men hon ville jämföra med tidigare ultraljud och sen skulle hon prata med barnläkaren. Så vi får väl se om de ringer och berättar något hemskt... Efter det styrde vi kosan mot neomottagningen för nu var det vaccinationsdags. Med mig denna dag hade jag barnens faster Susann. Det blev tre sprutor får mina små och de blev inte glada alls. Först var det vanliga vaccinationen som alla barn får vid 5,5 månad, sen var det dags för RS-vaccin som barnen blivit erbjudna eftersom de är födda före vecka 27 och är i riskzonen för att bli riktigt dålig om de får detta virus, så det är skönt att de fått vaccinationen. Nu blir det att gå dit en gång i månaden för ny vaccination.

 

Febern kom som ett brev på posten och tisdagkväll, natt och onsdagen hade barnen lättare feber, runt 38,5. Men flickorna var riktigit duktiga. Elsa hade det lite tuffare och har lagt till sig med att gallskrika när hon blir riktigt trött eller hungrig sen dess. Sen kan hon bara fara ut i ett skrik som skär i öronen lite när som helst. Jag vet inte riktigt vad det är, men båda barnen har blivit lite snoriga och jag är riktigt orolig att de åkt på sin första förkylning. Så här tvättas händerna frekvent och jag hoppas bara att det inte blir värre än lite snor och nysningar som vi har nu.

 

Onsdagen den 21 november 2012 så satt Angelica och tuggade lite på mitt finger och jag känner hur det sticker till. Vi undersöker, och jajamän! Min stora, lilla bebis har fått sin första tand! Liten och vass är det! Men det känns roligt att något händer! Fast inte hade det gjort alltför mycket om det dröjde med tänder... De är ju i och för sig 8 ½ månad, men endast 5 korrigerat. Så det är ju den åldern vi utgår ifrån när vi tänker kroppslig och mental utveckling.

 

Nu är det äntligen helg och jag andas ut. Det är så skönt när vi är två om barnen. Även om dagarna går riktigt bra själv, mina flickor är så duktiga, så är jag hela tiden rädd att inte räcka till om båda blir riktigt olyckliga samtidigt. Så när det är helg så kan jag verkligen slappna av, och överlåta lite av ansvaret till deras pappa. Han är en riktigt duktig pappa och vi turas om att få vila.

 

Igår hade jag lönesamtal med chefen, hon kom hit på väg hem från jobbet. Vi pratade mycket om barnen, jobbet i allmänhet, men även om min förträfflighet som förskollärare och kollega. Jag blev riktigt generad när hon berömde mig utifrån det hon hört från mina kollegor. Gud vad jag saknar dem! Mina fina kollegor... Jag fick inte veta vad min nya lön kommer bli än men hon sa att hon skattat mig högt utifrån det hon hört, sett själv och det jag berättade. Det känns kul. Jag börjar nästan längta tillbaka lite till jobbet.

 

När Stefan kom hem från jobbet var han hemlighetsfull där han sprang runt medan jag pratade med chefen och vi gosade med bebisar. Men när hon farit hem så klädde Stefan på barnen och la dem i vagnen och skickade in mig i badrummet. Där hade han tänt massa ljus och tappat upp ett härligt skumbad åt mig. Vilken kille jag har! Så en härlig fredagskväll där jag var utvilad och nöjd.

 

Barnen vaknar många gånger per natt nu och har gjort det flera veckor. De somnar ju om direkt de ätit men jag måste ju vakna och amma dem innan jag får somna om. Jag skojar inte om jag får vakna mellan 6-10 ggr per natt. Vissa nätter vaknar de efter bara en halvtimme. Jag fattar inget, men jag matar och vyssjar och de somnar om. Sen är det ju bara jag som ska försöka komma till ro igen. Men det ger sig nog det här, tids nog... Annars går jag nog under. Men inom några månader så äter de nog gröt på kvällen så då kanske de blir lite mättare, om det nu är hunger de vaknar av. Det kan ju vara så att de inte mår riktigt hundra när de är snoriga, så de vill bara förvissa sig om att mamma är nära, och det gör man ju allra bäst genom att suga på bröstet. Och såklart jag ställer upp. Jag gör allt för mina barn. De är mitt allt. Så är det bara.