AgnesNutti

När helgerna kommer så gäller det att passa på. Mycket som ska hinna göras när vi är två vuxna hemma. Barnen har fått bada och de tycker det är riktigt skönt. Jag har oxå fått bada vilket är lyx utav dess like. Huset har fått sig en genomkörare och det är nu dammsuget och dammtorkat. Gräset har blivit klippt. Skönt att kunna ge sig in i en ny vecka med gott samvete.Vi har hunnit laga goda måltider utan stress och gått på promenader.

 

En härlig helg har vi haft och jag börjar redan (även om denna inte ens är slut) att räkna ner till nästa. Jag älskar att få vara hemma med barnen men det känns läskigt att vara helt ensam om ansvaret. När vi är två så slappnar jag av och kan lita på att alltid få hjälp om någon är ledsen eller arg. När jag är ensam lever jag i en rädsla av att ha två jätteledsna bebisar samtidigt och då vet jag inte hur jag ska hanera det. Jag tröstar mig med att de är duktigare och duktigare på att klara sig själv. De kan sova själv. Okej, jag måste sitta bredvid, men gör jag det så kan de sova skönt i sina babynest (som derad moster sytt) i soffan. De går att roa lättare när de tränar på golvet och de kan ligga nöjd men vaken i vagnen när vi går på promenad. De börjar bli stora, mina fina små... Jag längtar tills de blir större så de kan roa sig själva och varandra mer så att man hinner pyssla på hemma under vardagen oxå, det hinns inte med nu. Men ändå så vill jag för alltid ha små och söta bebisar som jollrar lite glatt och ler mot en.

 

Jag kom att tänka på en sak. Jag har blivit en sån där tråkig människa som inte kan tänka eller prata om något annat än om mina barn. De är självaste ljuset i livet. Vad gjorde jag innan jag skaffade barn? Vad tänkte jag på? Vad pratade jag och Stefan om egentligen? Jag vet faktiskt inte. Jag kommer inte ihåg... Livet innan känns som en dröm, en bra dröm, men drömmen jag lever i nu känns så jäkla bra...

 

Jag saknar inte "mitt gamla liv". Jag trivs bra att vara hemma och tillsammans med de finaste som finns. Det jag kan sakna är vännerna. Det känns som om vi hamnat i otakt. Dels har väl de fullt upp med sina liv, där två små bebisar inte passar in, men sen var jag ju borta i tre månader när vi var på sjukhuset. Deras liv gick vidare, bort från mig, medan mitt liv stod på paus. Mitt liv är på play nu, men för tillfället så går det i slowmotion. Jag hoppas vi hittar tillbaka till varandra, för jag saknar dem. Jag saknar att prata med dem, skratta med dem, lyssna på vad som händer i deras liv, dela med mig av mitt.

 

Nu är min lilla tid över, när flickorna sovit i soffan bredvid mig. Nu är det hungriga bebisar här så dags att jobba.