AgnesNutti

Jag tog up bloggandet igen för min egen skull. Jag kände att jag behövde skriva av mig. Jag tänkte först starta en ny blogg men fastnade redan vid bloggadressen. Därför valde jag att använda denna, min gamla. Det som känns konstigt är dock att jag inte skrivit i denna på massor med år. Jag läste igenom några av mina senaste inlägg och tjo hejsan vad länge sen det är sen jag skrev sist. Tiden har nog varit emot mig skulle jag nog påstå. 

 

Jag är egentligen emot emojis och smileys i skriven text men ibland känner jag att jag skulle vilja få med en här eller där för att verkligen förstärka vad jag menar. Oftast typ en blinkande för att visa att jag skojar inte eller är ironisk. Men vi får se om jag kommer kunna hålla mig eller om det kommer börja ramla in lite. Jag använder mig jämt av dem när jag skriver på sociala medier eller sms, så det är nog en inbiten (o)vana.

 

Det känns roligt att skriva igen, dock känner jag att jag är ruskigt ringrostig. Nu i början (kanske till och med för altid) får jag be om ursäkt för min skrift. Jag skriver dock direkt från hjärtat och det är i princip oredigerat när jag publicerar det. Stavfel, grammatik och ordföljd (och säkert massa mer) kommer att blir tokigt till eller från. Men som sagt skriver jag för min egen skull och inte för någon annan. 

 

Att skriva för sin egen skull tror jag kan vara viktigt. Jag skrev dagbok när jag var yngre. Jag önskar att att jag fortsatt med den vanan men tyvärr gjorde jag inte det. Jag kanske kan börja om nu? Att detta blir en sorts dagbok. Dock borde jag nog skaffa mig en till privat där jag inte skriver i någon blogg utan typ i ett wordprogram. För alla djupaste tankar och känslor kan vara svårt att dela så vem som helst kan läsa. Det vill man nog inte läsa heller tänker jag mig. Dock får det bli ett framtida projekt. Gissar att jag inte har så många läsare (om ens någon?) alls. 

 

Jag ångrar lite i efterhand att jag inte höll igång bloggandet när vi låg inne på neo med Elsa och Angelica. Jag var så himla rädd att om jag skrev om dem så skulle jag jinxa allt och de skulle dö. Trodde inte att jag var skrockfull men jag är nog kanske det ändå. Jag skrev ner allt. Varenda dag skrev jag en dagbok, för hand. Jag hade inte tid att sitta vid datorn heller i och för sig. Men en anteckningsbok kunde jag ha med mig överallt. Jag får läsa där om jag känner att jag vill minnas den tiden. Jag läser det ibland. Jag har även renskrivit det mesta. Nackdelen är att jag inte riktigt kommer ihåg vart jag sparat texten. Men jag får leta fram den här någon gång. Blev sugen att läsa igenom det igen.

 

Vilken lång text det blev av detta. Det var inte meningen egentligen men tydligen ville det komma ut. Jag var sugen att skriva en enkel presentation om mig själv och om min familj men det får komma vid ett senare tillfälle.