Nu har de små börjar prata lite mer, och även lite till varandra. Elsa låter mer som det vanliga jag hört talas om där hon jollrar och säger bababa. Tyvärr inte mamama som jag försöker få dem att säga. Angelica ropar mer och låter lite upprörd. Haha, sötnosar! Det går bra nu. Känns som små framsteg hela tiden. Läste igår en blogg där en tjej skrev lite om sin tid på neo och jag kände igen mig och blev så berörd. Tårarna rann och många olika känslor kom tillbaka. Dels tänker jag tillbaka på den tiden med en känsla av sorg. I slutändan absolut och renodlad lycka men ändå på eu stock av tidigare djup sorg... Det fick mig att minnas tillbaka till våra 15 veckor och jag var tvungen att läsa lite ur dagboken jag skrev i där. Det var verkligen upp och ner i känslor och även måendet för de små. Lycka och rädsla, sorg och hopp lyste igenom när jag läste texten. Men jag fick hem mina bebisar!
