En vecka kvar...
Mitt liv ångar på för fullt just nu. Jag hinner knappt med själv.
Det är mycket på jobbet, men jag trivs riktigt bra så det är bara kul när det blir lite kaos emellanåt. Uppskattar dessmer de stunderna när man hinner mysa med de små söta...
Om en vecka smäller det igen. Turkiet är det dags för. Ska dit med familjen. Alltså - mor och far, mina syskon, min sambo och storebrors sambo. Lillebrors käresta har dragit till andra sidan jorden så hon får hänga på nästa gång. Eftersom detta är första gången vi åker utomlands tillsammans som familj så kan du Emilia räkna med att vi åker om sisådär 27 år... =)
Det ska bli väldigt roligt att få komma iväg hela familjen. Eftersom vi är ganska många är vi spridda åt olika håll så är det sällan vi träffas allihop och gör något roligt tillsammans. Ser framemot en vecka i lättja. Efter det borde jag vara laddad inför allt hösten och vintern har att komma med.
Jag har även blivit helt fast med Wordfeud, en app på mobilen. Jag måste gå in jämt för att kolla om det är min tur. Dock suger jag på ordkunskap - men jag tror ju inte jag blir dummare av att försöka. Eller?!
Igår fick jag och Stefan följa med Towis och Kent ut i skogen. Vi plockade trattkantareller. Kantarellerna Stefan hittade fick oxå slinka ner i hinken. Jag fick ca 5 liter svamp. Det blev en supergod middag med smörstekta kantareller. Förvällde resten och fryste in. Nu blir det höstmys!
Jag har börjat inse att jag förslöat mig helt och hållet, vilket många av mina nära påpekat. Idag försökte jag starta upp maskineriet igen. Solen lyste så härligt så jag bestämde mig för en stavgångsprommis. Stefan hängde med på en för mig jobbig powerwalk. Mot slutet när takten blev lägre så blev det några joggingintervallen för att höja både fart och puls. Det var riktigt skönt och jag hoppas att jag inte förslöas igen utan kommer ihåg hur härlig känslan är under och efteråt, även om det känns motigt innan.
Jag fortsätter med mitt LCHF:ande. Det känns som rätt väg i livet för mig. Fortsätter gå neråt på vågen, även om det går sakta. Därför är träningen något jag måste ta tag i nu så vikten inte stannar av. 12 kg är borta från min tunga kropp, och mer ska försvinna!
Jag VILL, jag SKA och jag KAN!
Det är mycket på jobbet, men jag trivs riktigt bra så det är bara kul när det blir lite kaos emellanåt. Uppskattar dessmer de stunderna när man hinner mysa med de små söta...
Om en vecka smäller det igen. Turkiet är det dags för. Ska dit med familjen. Alltså - mor och far, mina syskon, min sambo och storebrors sambo. Lillebrors käresta har dragit till andra sidan jorden så hon får hänga på nästa gång. Eftersom detta är första gången vi åker utomlands tillsammans som familj så kan du Emilia räkna med att vi åker om sisådär 27 år... =)
Det ska bli väldigt roligt att få komma iväg hela familjen. Eftersom vi är ganska många är vi spridda åt olika håll så är det sällan vi träffas allihop och gör något roligt tillsammans. Ser framemot en vecka i lättja. Efter det borde jag vara laddad inför allt hösten och vintern har att komma med.
Jag har även blivit helt fast med Wordfeud, en app på mobilen. Jag måste gå in jämt för att kolla om det är min tur. Dock suger jag på ordkunskap - men jag tror ju inte jag blir dummare av att försöka. Eller?!
Igår fick jag och Stefan följa med Towis och Kent ut i skogen. Vi plockade trattkantareller. Kantarellerna Stefan hittade fick oxå slinka ner i hinken. Jag fick ca 5 liter svamp. Det blev en supergod middag med smörstekta kantareller. Förvällde resten och fryste in. Nu blir det höstmys!
Jag har börjat inse att jag förslöat mig helt och hållet, vilket många av mina nära påpekat. Idag försökte jag starta upp maskineriet igen. Solen lyste så härligt så jag bestämde mig för en stavgångsprommis. Stefan hängde med på en för mig jobbig powerwalk. Mot slutet när takten blev lägre så blev det några joggingintervallen för att höja både fart och puls. Det var riktigt skönt och jag hoppas att jag inte förslöas igen utan kommer ihåg hur härlig känslan är under och efteråt, även om det känns motigt innan.
Jag fortsätter med mitt LCHF:ande. Det känns som rätt väg i livet för mig. Fortsätter gå neråt på vågen, även om det går sakta. Därför är träningen något jag måste ta tag i nu så vikten inte stannar av. 12 kg är borta från min tunga kropp, och mer ska försvinna!
Jag VILL, jag SKA och jag KAN!
Kommentarer
Postat av: Mamma
Så klart du kan, du ska och du vågar. Du är så duktig är stolt över dej. Ska bli helt underbart att resa iväg tillsammans, tack för att ni ville följa med. Kram mamma
Trackback
