AgnesNutti

Jag tog up bloggandet igen för min egen skull. Jag kände att jag behövde skriva av mig. Jag tänkte först starta en ny blogg men fastnade redan vid bloggadressen. Därför valde jag att använda denna, min gamla. Det som känns konstigt är dock att jag inte skrivit i denna på massor med år. Jag läste igenom några av mina senaste inlägg och tjo hejsan vad länge sen det är sen jag skrev sist. Tiden har nog varit emot mig skulle jag nog påstå. 

 

Jag är egentligen emot emojis och smileys i skriven text men ibland känner jag att jag skulle vilja få med en här eller där för att verkligen förstärka vad jag menar. Oftast typ en blinkande för att visa att jag skojar inte eller är ironisk. Men vi får se om jag kommer kunna hålla mig eller om det kommer börja ramla in lite. Jag använder mig jämt av dem när jag skriver på sociala medier eller sms, så det är nog en inbiten (o)vana.

 

Det känns roligt att skriva igen, dock känner jag att jag är ruskigt ringrostig. Nu i början (kanske till och med för altid) får jag be om ursäkt för min skrift. Jag skriver dock direkt från hjärtat och det är i princip oredigerat när jag publicerar det. Stavfel, grammatik och ordföljd (och säkert massa mer) kommer att blir tokigt till eller från. Men som sagt skriver jag för min egen skull och inte för någon annan. 

 

Att skriva för sin egen skull tror jag kan vara viktigt. Jag skrev dagbok när jag var yngre. Jag önskar att att jag fortsatt med den vanan men tyvärr gjorde jag inte det. Jag kanske kan börja om nu? Att detta blir en sorts dagbok. Dock borde jag nog skaffa mig en till privat där jag inte skriver i någon blogg utan typ i ett wordprogram. För alla djupaste tankar och känslor kan vara svårt att dela så vem som helst kan läsa. Det vill man nog inte läsa heller tänker jag mig. Dock får det bli ett framtida projekt. Gissar att jag inte har så många läsare (om ens någon?) alls. 

 

Jag ångrar lite i efterhand att jag inte höll igång bloggandet när vi låg inne på neo med Elsa och Angelica. Jag var så himla rädd att om jag skrev om dem så skulle jag jinxa allt och de skulle dö. Trodde inte att jag var skrockfull men jag är nog kanske det ändå. Jag skrev ner allt. Varenda dag skrev jag en dagbok, för hand. Jag hade inte tid att sitta vid datorn heller i och för sig. Men en anteckningsbok kunde jag ha med mig överallt. Jag får läsa där om jag känner att jag vill minnas den tiden. Jag läser det ibland. Jag har även renskrivit det mesta. Nackdelen är att jag inte riktigt kommer ihåg vart jag sparat texten. Men jag får leta fram den här någon gång. Blev sugen att läsa igenom det igen.

 

Vilken lång text det blev av detta. Det var inte meningen egentligen men tydligen ville det komma ut. Jag var sugen att skriva en enkel presentation om mig själv och om min familj men det får komma vid ett senare tillfälle. 

Jag vet inte var jag ska börja. Jag fick bara ett sådant sug efter att skriva av mig. Jag har ju inte skrivit här på år och dagar, men bättre sent än aldrig. Det har jag nog skrivit många gånger nu när jag tänker efter. Det är mycket som snurrar i mitt huvud nu, mycket som jag vill skriva om. Jag får nog ta det pö om pö och skriva den som faller mig in. Men jag ska försöka ha det något så när organiserat och inte fladdra allt för mycket mellan allt. Jag vet inte ens vad jag skrev om sist. Är det ett år sedan? Två? Tre? 

 

Det är kanske bäst att börja med en liten presentation av mig. Jag är numera en gift trebarnsmor. Vi har ett hus i vackra Tavelsjö där vi trivs väldigt bra. Jag jobbar som förskollärare i Hissjö där jag jobbat sen augusti 2015 och jag älskar mitt jobb. Jag trivs riktigt riktigt bra där, men saknar Hällnäs massor. Det jag inte saknar är restiden. 

 

Jag fortsätter med det som ligger närmast till hands just nu i mina tankar. Min hand. Jag har haft ont i handen nu till och från sen i somras, riktigt ont till och från. På min handryggen på vänster hand har jag en knöl. Läkaren på vårdcentralen trodde det var ett så kallat gangliom, men det har visat sig sen jag var till handkirurgen att det är ett så kallat Carpal Boss. Läkarens första råd till mig (som han sen upprepade ett flertal gånger) var att jag skulle byta jobb. Att jobba som förskollärare och ha denna problematiken med handen rekommenderade han inte. Dock så pratade vi en stund och kom fram till att vi kan försöka med en operation där han knackar bort knölen. Han kunde inte garantera att det blir helt bra, eller att den inte växer tillbaka, men det skulle inte kunna bli värre i alla fall, så jag bokade in en operation. Den skulle bli om ca 2-3 månader, så mitten av februari till mitten på mars är väl riktmärket. Efler det blir jag sjukskriven i 6-8 veckor. Anledningen till att just detta ligger närmast till hands just nu i mina tankar är för att jag har en hel del värk i handen idag. Ganska mycket värk om jag får gnälla. Sen om jag får gnälla lite till är att jag har ont i båda händerna eller snarare verk i fingerlederna och knogarna. I samband med knölen tog vi även prover och det visar en liten förhöjning på reumatikerprovet. Inte så mycket men nog för att min läkare på vårdcentralen säger att vi kan kontakta reumatologen om smärtan fortsätter. Jag ska kontakta honom efter helgerna.

 

Nu vaknar Samuel så jag måste dyka i säng. Fortsätter mer vid tillfälle.

Sitter här på golvet och ammar barnen och leker med dem på golvet. På tv.n. går "En unge i minuten" och mina tårar bara rinner...

 

Först är det en mamma som får föda ut sitt barn, en fullgången liten flicka. Jag sitter och tycker synd om mig själv och gråter och funderar om jag någonsin kommer få uppleva en "naturlig" förlossning? Kommer jag någonsin våga bli gravid igen? Och om jag nu vågar, kommer jag någonsin få en fullgången graviditet? Och om det går, kommer jag kunna få uppleva att föda vaginalt och få upp min skrikande bebis på bröstet direkt? Få känna lyckan jag såg i den familjens ögon? Många tankar, många tårar och jag sitter och kramar om mina underbara flickor.

 

Nästa tjej i programmet kämpar med sin förlossning men bebisen vill inte riktigt komma ut, det går så pass långt att bebisens hjärtljud går ner och är så pass påverkad att det blir ett urakutsnitt och mamman blir sövd för att de ska kunna plocka ut bebisen. Då sprutar mina tårar än mer och jag kan inte hålla mig utan allt brister när jag hör hur ledsen hon blir när hon får veta att det blir kejsarsnitt.

 

Jag minns tillbaka till dagen för 11 månader och 1 dag sedan, dagen jag var i samma sits men med mycket, mycket mindre bebisar i magen. Ögonblicket när barnmorskan berättar att de måste plocka ut mina bebisar för att jag är helt öppen med buktande hinnblåsa så brister allt. Det är först då jag förstår, verkligen förstår, att jag kommer få mina bebsiar alldeles, alldeles för tidigt och att jag inte vet om de kommer överleva, om jag kommer få behålla barnen jag älskat i 25 veckor och längtat efter i flera år innan. Jag har innan inte riktigt tagit in att det kan hända, att barnen inte skulle få stanna i magen, trots en hel dag på förlossningen med värkar. Jag ville inte förstå. Kunde inte förstå. Jag hade innan denna stund inte trott att detta kunde hända. Men när jag fick veta att de skulle plocka ut mina små, små bebisar så brast allt och tårarna sprutade. Det får inte hända! Mina bebisar. Jag kommer aldrig få behålla dem, för när man är i v. 25 så är man inte färdig. Man är inte redo att möta världen. Man kan inte överleva....

 

Tårarna rinner när jag minns tillbaka till den tiden. Tiden då någon annan beslutade vad de skulle göra med min kropp och med mina bebisar. Jag minns paniken jag fick när de skulle söva mig. När de tvättade magen när jag fortfarande var vaken och min rädsla var att de skulle skära i mig innan jag blivit sövd. Smärtan jag kände över värkarna där jag var tvungen att slappna av, för trycka på fick jag inte. Ena tvillingen låg  tvärs över inne i magen och det var inte tal om en vaginal förlossning. Tårarna rann, jag var tvungen att bita ihop om smärtan och försöka att inte sörja...

 

Men sörja är något jag gör. Jag sörjer fortfarande. Jag vet att jag är lycklig lottad och större delen av dagarna så gläds jag över våra två otroliga mirakel. För de överlevde faktiskt, mot många odds så sitter vi här idag med två friska fina barn som skrattar och leker, som sitter själva och sprider sådan lycka. Men ibland, såna gånger som idag, så kommer tårarna och sorgen. Jag sörjer. Jag sörjer att jag inte fick vara gravid längre än jag var. Jag sörjer en stor, fin mage som jag aldrig fick uppleva. Jag sörjer över något jag inte kan sätta ord på.
Jag mår bra för det mesta, och är lycklig, men långt inne i gömmorna, kommer det fram ibland. Sorgen, skräcken, minnena, ångesten, tårarna, rädslan. Rädslan var nog det värsta. Att leva med rädslan i flera månader att förlora det käraste jag någonsin haft. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska gå igenom den tiden. 

 

Jag sörjer. Jag är rädd. Jag tror jag kommer få leva med den sorgen och den rädslan länge än. Men jag hoppas den dämpas med tiden. För någon gång, om jag vågar, skulle jag nog vilja ge mina flickor ett syskon. Men nu känns det inte som om det är något jag kommer våga. Jag är för feg.

 

 

Det käraste jag har: